Livet som Blom

De flesta rynkar på näsan och drar sig undan när det kommer till storstädning. I varje hus eller lägenhet finns det en källare eller förråd där vi placerar saker vi inte använder för tillfället. Det kan vara julsaker, ljusstakar och påskgrejer, kylboxar, men även gamla minnen hamnar ofta där i mörkret och mögeldoften. Där ligger bilder, gamla böcker, ett och annat klädesplagg från det ljuva 80-talet eller ännu längre tillbaka för en del. Vad gör de där? Samlar damm och tar plats. De tar inte bara plats i förrådet utan även i huvudet och kroppen. Varje gång jag kommer tänka på något för länge sedan, så finns det alltid någon liten sak sparad. Inte alltid, men ofta. Jag håller på att skriva en bok om mitt musikliv och då har jag letat fram en massa urklipp och fotografier för att minnas bättre. Under 2010 till 2011 skrev jag en bok på tvåhundrafemtio sidor med utgångspunkt från min uppväxt. Det tog på krafterna att skriva den. Jag känner samma sak nu när jag går tillbaka i tiden. Det bl

Fy vad det händer saker i vår värld. Nu kommer det närmare också, hotet om illgärning. Undrar vad det är som driver människor till detta. Jag lägger dock ingen tid på att spekulera om det utan fortsätter som vanligt. Jag blir dock lite kluven mitt i alltsammans. Förra veckan small det i en storstad och många fick sätta livet till och nu känns det som det inte hänt eller snarare att jag blir lite avtrubbad av allt elände. Skönt är det i alla fall att det finns människor som får oss att känna oss trygga. Livet måste ju fortsätta ändå och det gör det. Vi planerar julsammankomster och alldeles nyss skrev vi klart en låt. Livet fortsätter, hela tiden. Jag ser framtiden an med glädje för jag vet och vill tro att det ordnar sig. Det är så mycket kvar och det finns inte utrymme för en massa oro eller att stanna upp för att undra. Som vanligt blir det Så mycket bättre i rutan i kväll och kanske vi tar ett glas vin till maten. I tryggheten med min älskade Marie som betyder allt och lite till. De

Har fått många reaktioner på mitt förra inlägg om den märkliga massören, eller vad man nu ska kalla personen ifråga. Det är roligt när folk reagerar. Vi måste reagera och säga ifrån ibland. #poptonten eller Niklas Strömstedt som han heter, gjorde ett fantastiskt framträdande igår i Så mycket bättre. Han skrev en text om sådant som är känsligt att yttra sig om, men han gjorde det. Det syntes att det tog en del energi, men också att det kändes skönt att få det sagt. Bra Niklas, du reagerade och det gjorde väldigt många andra också, både positivt och negativt, mest positivt. Jag har lärt mig säga ifrån och jag blir starkare av det. Det är jobbigt att gå runt och älta en massa. Säg nåt om du är missnöjd eller bara vill dela med dig av nåt. Reagera!

Igår var det dags för min bokade massagetid hos en ny lokal massör. Det är skönt att få lite massage mellan varven då jag själv jobbar med samma sak. När jag kom möttes jag av hundskall, vilket inte är vanligt på en praktik och inte ska förekomma heller. Kvinnan hejar snabbt samtidigt som hon talar upprivet i telefon. Hon säger i förbifarten att jag ska gå in, ta av mig och lägga mig på britsen, hon släpper inte telefonen utan håller den i andra handen. Jag får själv ta initiativet till att ta i hand. Hon fortsätter prata och jag lägger mig. När hon är klar kommer hon in och frågar allmänt om vad jag behöver. Jag säger att det är främst nacke och axlar och den biten. Hon pratar på om att hon förstår och tycker samhället suger. Sen börjar hon massera. Lägger minst 15 minuter på övre del av axlar, samma grepp hela tiden, lite på ryggen också. Hon har ingen aning om vem jag är då hon inte tagit några uppgifter, alltså personnummer eller frågat om jag äter medicin eller liknande. Jag fråg