Livet som Blom

rocka! Jag hade en titel i huvudet för ett tag sedan och det blev till en låt som vi också framförde i radion. Rock me life, heter den. Den handlar just om att man ska inte nöja sig med att livet bara finns, utan även förflytta sig framåt, inte stanna i sådant man inte trivs med. Minsta lilla fundering som ständigt återkommer, måste tas om hand och bearbetas, men inte för mycket. Bara gå till hjärtat och kolla vad det säger och så gör du så sedan, enkelt. Jag är i en sådan fas nu och det är en del att ta tag i, små förändringar, men nog så viktiga. Det är också spännande att se vad som finns längre fram. Att må bra i det man gör är det viktigaste, då kommer allt annat automatiskt.

Inget annat än ren och skär lycka. Solen skiner och saker och ting radar upp sig på led. Våren är här på riktigt. Att sitta på en uteservering med solen värmande rakt i fejset och en underbar kvinna bredvid, ja, orden räcker inte till. Folk springer förbi och är glada och pratar högt och friskt. Solbrillorna är på. Nu har vi också färdigställt vårt bidrag till #svensktoppennästa. Det blev kanon. Vore nästan underligt om det inte kom med. Ett par glas vin tillsammans med god mat fick avsluta kvällen. Jag har det för bra, hjälp!

Tänkte väl inte så mycket på det, den dagen då jag bytte mobil, att en ny och mindre värld skulle öppna sig. Från att i princip bara kunna ta bilder, sms:a och lite annat kul, till att följa kändisar och läsa nyheterna, så har det blivit en annan vardag. Det är Instagram och Facebook som är de stora att följa. Jag gör det lite lagom, tycker jag själv, men ibland kan det bli lite mer. Som jag sagt tidigare, så var det, är det svårt att hitta någon intressant människa att följa. Måste man det då? Nej, det måste man väl inte, men det kan vara trevligt att se hur andra har det. Nu kanske man inte bara får alla sanningar, men det är nog större procent där, än i tidningen. Satt igår och bläddrade på Instagram och fick se, först en bild från Martin Björk, där solen höll på att gå ner ner över Stockholm. Mycket vackert. Bilden efter, var en från Honolulu, där Darin befinner sig och där skriver han; Godmorning Honolulu! Visst är det häftigt! Samma sol i två olika delar av världen. Andra konsti

Ibland behöver man en örfil. I torsdags fick jag både en örfil och en box i magen. Jag förstår nu att livet är skört och värdefullt. Jag var inte helt ovetande innan, men när det kommer så nära, då ramlar polletten ner på riktigt. En del verkligen lever sitt liv, medan andra låter livet passera. Aldrig mer ska jag låta en minut gå förbi utan att smaka på den. Vad kan jag göra med den här? Om någon frågar, vill du göra det här, så ska jag vänta med att svara. Om det ger mig något, då ska jag göra det, annars inte. Ta vara på det jag själv tycker har ett värde. Det går, jag lovar.

Så kom dagen, då det var dags att ta farväl av en fin människa. Det har varit en lugn dag, men jag har känt en liten anspänning i skallen ändå. Det vore väl konstigt om det inte kändes, då banden till min morbror alltid har varit speciella och starka. Det var massor med folk i kyrkan och det tror jag var till glädje för oss alla närstående och framför allt för huvudpersonen. Skön jazztrumpet strömmade ur högtalarna och den ena jazzlegenden efter den andre kom och hälsade på i rummet. Jag tror att Lars log där han låg och bara njöt av närvaron av oss alla och dessa storheter. Njöt av all den kärlek som omfamnade honom där i det stora rummet. Han var där, det kändes. På ett härligt sätt ledsagades vi genom ceremonin och det var ljust och fint. Han hade planerat det så. Återigen fick vi alla ta del av den omtänksamhet och den värme som han alltid omgav sig med. Tårarna rann nedför kinderna, men de var  uppblandade med glädje och en lättnad och jag log flera gånger när de olika låtarna spe

Det blir inte alltid som man vill eller önskar. Vissa saker bara ramlar över en från ovan och några av dem gör ondare än man kan ana. Inte nog med att det regnar och är grått och jävligt, så är sinnet lite disigt också. Smita från en krognota, kan väl vara en sak, men inte när det blir personligt. Känns lite som att gå omkring med en våt filt över sig. Det är bra att det finns positiva stunder och händelser också. De ska man ta till vara och riktigt grotta ner sig. Jag behöver den energin nu. Fasen vad det vore gott att plocka fram resväskan och spontant boka ett hotell långt åt helvete och bara få vara. Sol och bad och rekreation av alla de slag. När man sedan kom hem igen, så skulle allt vara över och livet skulle bli en enda solskenshistoria. Eller hur! Det fungerar väl inte riktigt så. Det är bara att bita ihop, släppa efter ibland, ladda och gå vidare. På torsdag är det begravning, vilket jag inte ser fram emot. Det är en av de begravningarna jag aldrig trodde jag skulle behöva be

Tid är ju den referensram vi har. När det är tråkigt känns timmarna och dagarna långa, men när saker och ting är roliga och allt tycks gå enligt planerna, så går det väldigt fort. Ibland så fort att man knappt kommer ihåg allt som hänt. Under dessa två år som gått, så kan jag nog räkna upp det mesta. Det har varit två ovanliga år, så positiva och så underbara. Vi firade med bubbel i fredags för då var det den 14 mars. Det var den dagen då jag träffade min största kärlek genom tiderna. Hon skulle sjunga en låt jag skrivit och presenterade sig väldigt formellt med ett handslag. Det bästa någonsin. Jag föll som en fura. Sedan den dagen har inget varit sig likt. Tänk att två år gått redan. Helgens två dagar var ytterligare bevis på att allt är rätt.

Vårsolen står högt på himlen, helt underbart. Nu väntar jag bara på den dagen, då det är så varmt och gott att jag kan sitta ute med en kopp kaffe på förmiddagen. Att få sol i ögonen de senaste dagarna, har inte varit kul. En riktig brakförkylning satte sig i näsan och ögonen. Kroppen kändes frusen och trött redan i slutet av förra veckan. Det beror garanterat på allt som hänt de senaste veckorna. Mycket jobb och en stor tragisk händelse sätter sina spår. Jag var tillbaka igår i alla fall och var på ett företag och jobbade. De kommentarer jag ofta får är, jasså, är du förkyld!? När jag är förkyld, alltså :) Jodå, jag är ingen superman, men jag är nog lite friskare än de flesta i vanliga fall. Bara för att jag jobbar med hälsa, så innebär det ju inte att jag är immun mot sjukdomar. Det tror folk. Hur kan du bli sjuk som stoppar i dig så mycket nyttiga och bra grejer? Ja, du det kan jag inte svara på. Jag är väl bara människa. Det finns inga garantier för någonting när det gäller livet.

Det är bra material till bloggen, men nu tror jag det är sista. Om jag sa att jag har en fantastisk affärside' till dig, där du får betala för att jobba. Skulle du fortsätta lyssna då? Saken är den att den siste dumskallen, inte är född än. Själva mötet är gratis, men det dröjer inte länge innan du står där med en bok för 150 spänn. Jaha, sen blir du mer nyfiken. För de som är inne i businessen redan får dig lätt att tro på allt de säger. Har du väl kommit igång sedan, så kostar varje månad minst  7-800 kr. Och det slutar inte där.  Sen är det event och det drar iväg i kostnad. Resväg dit, mer böcker och fika och lunch. Du får stå för allt. Sen ska du tämja hela din familj och övertyga dem om något du inte kan eller har garantier för att det funkar. Idag är nätverksbranchen i Sverige mycket, mycket liten. Den innefattar ungefär 10 personer som alla varit med från början då det började med Natures Own, -98. Idag är det mest en resebyrå och den drivs av de som inte förstår bättre. Me

Mello avslutades igår och en värdig vinnare stod på scen. Sanna sjunger bra och är en rejäl människa. Proffsig till tusen. Vi åtnjöt god lasagne och kallt vatten och därefter kom godispåsen fram. Ibland blir man sugen, helt enkelt. Träningsvärken börjar göra sig påmind efter dagens bowlingrunda. Jag sparade min strike till sist. Nästan två serier utan en enda och sen på sista kastet, så kom den. De små busungarna var duktiga och hysstade sina klot lite hur som helst, men käglorna ramlade åt höger och vänster ändå. Lite snuva börjar hitta in i min näsa och hals. Har sovit lite oroligt på grund av det. Nu på morgonen har det tydligen varit tjuvar i närheten. Kyrkan här bredvid har blivit av med några stuprör. Läste precis att de inte hunnit så långt, utan nu är fast. Allt medans jag sov.

Förluster av olika slag, känns i bröstet. Jag minns en undulat jag hade när jag var liten. Han hette Pelle och hade de där fina färgerna, ni vet. Nu kanske jag inte var så intresserad egentligen, men det var mysigt med en pippi. När den däremot skulle lämna oss, var det annat ljud i skällan. Då blir man ledsen. När det gäller människor som försvinner, så är det så klart värre. Riktigt jävligt, kan det vara. Ofta tycker jag att man pratar om omständigheterna, kring bortgången. Det blir mycket varför och det ska vara någons fel och så vidare. När min fina mormor gick bort, så förstod jag inte riktigt vad det var som hände. I ett svagt ögonblick hörde jag ordet sjukdom eller om det till och med var cancer. Mormor var ju aldrig sjuk och var hon det, så var det förkylning, då hennes näsa blev alldeles röd. Nu kunde hon knappt stå på benen, somnade till, när hon pratade i telefon, konstigt och hemskt. Min underbara morfar gick bort några år efter. Inte av sjukdom, utan av saknad och sorg.

Ja nu är det en speciell kvinna jag pratar om. Fantastiskt hur jag taggar till av den energin som kommer därifrån. Det är inte att jag gör mig till för att imponera eller behaga, utan det bara blir så. Det eldar på nåt så in i helsike. Det betyder väl att det är rätt, kan jag tänka mig. Mår jag bra,  smittar det väl tillbaka. Så håller det på, studs, studs. Som Mia brukar säga; så jäädra gött! Det blir något bra av alltsammans när det känns så här. Inspirationen kommer, nyfikenheten glittrar i ögonen, tror jag. Suget efter att finnas och det länge, ökar för varje dag. Så jag kan bara säga som vi sjöng idag; Rock me, life!!!

Det var ingen vanlig onsdag jag vaknade upp till idag. Det pirrade lite extra i kroppen. Det känns liksom utmed ryggen på något vis och går vidare upp i huvudet som jobbar på lite extra. Ett toabesök är alltid på sin plats, då blir jag lugnare. Jag tror inte detta är något ovanligt. Man kan ju fråga sig varför jag gör det jag gör. Om jag nu blir nervös över sådant som jag kan och vill göra. Det hör till och det är bara så det ska vara. Väl inne i radiostudion, så fick vi köra våra låtar för att teknikern kunde fixa ljudet. Det gjorde att man landade ytterligare i situationen. Sedan gick det av bara farten. Det är så goa killar där på radion, så man bara flyter med och myser. Synd att det går så jäkla fort. Vi kan vara riktigt nöjda över framträdandet och nu känns det bara gött :)

Precis så kan det låta ibland. En sten i skon. Hur kom den dit? Jag går ju bara. Ja du, svårt att svara på. I ett visst ögonblick hoppade den i där. Nu ligger den under foten och för varje steg gör det lite ont. Ibland struntar man i det och försöker få stenen att flytta sig istället. Till ett mindre dumt ställe i skon. Ibland stannar man, tar av skon och häller ut skräpet. Då känns det bra igen. Lätt att gå och lusten kommer tillbaka. Så är det med de flesta ting, man inte tycker känns bra. Antingen bryr man sig inte eller så stannar man upp och frågar sig vad felet är och hur man kan rätta till det. Många gånger ordnar man till saker och ting utan att tänka på det. Man är då mitt i stormen och vill bara komma undan med livet i behåll. Nu har jag tröttnat på den där stenen. Jag stannar upp ett tag.

Om du går framåt på en väg, utan några hinder, så kan det bli väldigt tråkigt, men också väldigt bekvämt. Kanske ligger det ett och annat gruskorn i vägen, men det märks ju knappast. Känns väl lite genom sulan, men inte mer. Är det dessutom asfalterat, så blir ju promenaden en lek. Skulle du däremot bara svänga av till höger, ner i diket och upp och in i skogen, så blir resan en helt annan. Nu talar jag inte om att köra bil på det viset, utan gå. Skogen i sig är en utmaning. Stubbarna, stenarna, grenar som ligger kors och tvärs, det är mjukt, hårt, blött, uppför och nedför. Efter en sådan promenad kan man till och med känna av träningsvärk och svettas rejält. Det känns, helt enkelt. Kroppen får ta smällar, musklerna får jobba och du får anstränga dig för att ta dig framåt. Jag tar gärna lite träningsvärk för att anta nya utmaningar. Jag har en känsla av att jag får kliva över lite av varje, en tid framöver. Det är bara dra på kängorna och kliva rakt i diket. Leran kommer fastna under s