Livet som Blom

Jag trodde nästan det drog ihop sig till krig igår. Stormvarningarna stod som spön i backen och reportrarna såg allvarligt sammanbitna ut. Jag värmde vatten och tände ljus i lägenheten och en svag oro for i kroppen när vinden sakta ökade utanför. Samtidigt visste jag på nåt sätt att det hela var en aning överdrivet. Under tjugo minuter fläktade det på ordentligt, men inte som befarat. Som en större fis från vår Herre. Tänk vilken makt media har. Det är väl bra att de varnar och tar saken på allvar, men de borde väl ha större erfarenhet än det här. Man är inte strandsatt, så länge mobilnätet funkar. Så nattismess gick fram och jag kunde lägga huvudet på kudden i lugn och ro och somna. Först släckte jag så klart ljusen. Brandvarnaren behöver nya batterier så det var bäst så.

Ja, det är det väl. Vissa dagar är tunga och andra är lättare. Att skiljas, är att dö en smula, sägs det. Kanske inte så allvarligt, men visst känns det när hon åker. Hon känner också när hon åker. Det är väl härligt, att det känns. Det ska kännas, då blir också saker och ting gjorda. Vad gör jag här? Gör nåt åt det. Det ska jag, det ska vi. Nästa år är det 2014 och jag kan lova att tio år räcker fanimej att vänta, på det bästa livet, från det värsta. Musik, sång och kärlek, är bra ingredienser för att lyckas.

Människors välvilja blir ibland störande. Jag tänker på det ibland när jag i mitt arbete stöter på "kollegor" och pratar jobb i allmänhet. Många blir väldigt intresserade av det jag gör och breder på om hur de ska boka tid, mm. Jag är ofta snabb med att lämna visitkort och sedan höra av mig efteråt för att få någon form av respons på tidigare samtal. De smilar alltid lite extra och de säger, ja, det vore väl kul om vi kunde samarbeta och visst, nu vet jag vart jag ska skicka kunder med dessa problem, osv. När man sedan försöker få kontakt i ärendet, så väljer de att inte svara på mail eller ens i telefon. De har ingen aning om vad de missar. Träffar jag rätt person, så är ett samarbete att föredra så klart, vi kan båda tjäna pengar, men i motparten ser jag oftast bara att jag blir en belastning och de vill egentligen klara sig själva. Varför ens från början bry sig alls? Det blir så genomskinligt varje gång. Åh, kan jag få ditt kort, så jag kan höra av mig. Åh, det måste jag

Helgen har varit intensiv på sitt sätt, men härlig och utmanande samtidigt. Jag fick en febertopp i torsdags kväll och då vi hade en spelning bokad i lördags, kändes lite kymigt. Som tur var blev det inte så allvarligt, dock satte sig skiten på stämbanden i stället, vilket inte gjorde vårt framträdande enklare. Det blev succé i alla fall och det kändes riktigt kul. Alla var supernöjda och vi kände oss nöjda också. M fick jobba lite extra, då jag inte kunde få fram så mycket som ett pip under kvällen. Kämpade mig igenom ett par låtar tills rösten sade stopp. Då blir det ju dubbelt så bra nästa gång vi kör :) Mycket kånkande blir det också i sådana här sammanhang, men allt funkade som det skulle, vilket är en trygghet. Vi körde tillbaka ljusanläggningen igår och efteråt blev vi sugna på fika. Kaféet hade dukat upp världens kak och bullbuffé, så det var svårt att låta bli. Bilen hade vi parkerat precis utanför, så vi slapp att bära grejerna så långt. Den stod dock inte i vägen. Bäst vi s

Eller hur jag nu ska uttrycka mig. Man ser ju på tv hur kändisar och artister bär sig åt inför spelningar. De är rädda om sig och framför allt rösten, så klart, om det gäller sång eller tal. Lite så är det nu. M hade en förkylning på gång, men som vi tolkade som trötthet i rösten efter allt repande. Det håller sig där, än så länge. Jag har nu kurerat mig sedan i måndags, med diverse medel. Igår kväll var det traditionellt te och honung, tillsammans med extra järn och C-vitamin. Sjöng som ett tok igår och det känns idag, vet inte riktigt om det blir något av det, men tummarna bör hållas. Man blir lite nojig helt enkelt. Klart man inte vill sjunga med halsont. Handtvätt och undvika att ta i hand med snoriga människor. Kanske karantän i ett par dagar är ett alternativ. Nja, det ordnar sig nog, bara att kämpa på och bestämma sig för att hålla skiten borta.  Får väl fortsätta vara lite artistnojig :)

Undrar vad det är man jagar upp sig för? Det var ju tandläkardags idag. Redan vid tolvtiden kände jag mig nervös. Skulle vara där tio över tre. Momentet som sådant är det nog. Det luktar konstigt i lokalen och även om sköterskorna är trevliga, så är det inte kul. Tandläkaren var en trevlig prick. Något av en Jonas Gardell, fast från Värmland. Han sjöng och snackade om allt och var noga med att lagningen skull bli fiiin. Den andra var ju riktigt fuuul, sa han och skrattade. Nästan klara, så klappade han mig på kinden och sa att det nu var bara slutklämmen kvar. Allt blev fixat på ett kick och nu är lagningen fiiin. Det blir inte så farligt att ta sig dit igen. Inga hål, men ytterligare lagning behövdes. Jävla popcorn! Riktiga bovar, men sååå goda, som min tandläkare säger.;-)

Då var det dags att dra på sig handskarna och hämta upp dubbdäcken igen. Ringde och kollade tid igår och det skulle gå bra idag. "Det är drop in, så kom du vid 9-tiden." Perfekt! Lastade in hjulen i morse och drog iväg strax före klockan nio. Glad i hågen klev jag in på verkstaden och sa att jag ville byta hjul. "Jaha, men nu har vi två bilar inne som vi fixar med och jag är dessutom själv här nu. Kan du komma tillbaka kvart över tio?" Jag sa med viss förvåning att det går väl bra... jaha, bara att åka hem igen då. På med en kanna kaffe och fram med papper och kvitton, så länge. Konstigt det där med drop in. Vad betyder det egentligen?

Löften är ganska lätta att hålla...om det inte fanns en massa distraktion :) Det skulle ju vara träning och bra mat..och, ja, så är fallet. Det har varit mestadels bra grejer, dock slank det ner ett eller två glas vin i helgen, men i övrigt gäller juicer av rödbetor och morötter, mm. Idag blev det goda äpplen som fick bli flytande och det var fasiken inte dumt. Träningen då? Jodå, det har tränats. Joggning och cykling, samt styrkeövningar av olika slag. Känns härligt! I kväll är det musik som gäller, efter en god middag, bestående av lax och pasta samt broccoli. Nu ska jag sätta texterna i ordning, för tredje gången! Lite galande blir det sen, innan det är dags för sängen. I morgon väntar tandläkarbesök :/ blää! Inget allvarligt, men I hate tandläkaren! Byte av en lagning som de ansåg inte blev bra sist. Go kväll!

Igår märkte jag att det slank in lite väl mycket fika och annat onyttigt. Jag får dåligt samvete och tänker på vad jag själv säger till mina patienter. Nu är jag väl ingen slarver på det sättet, men det går väl upp och ner som hos alla andra. Den perfekta statusuppdateringen på facebook, är falsk. Det är inte en jäkel som lever det perfekta livet och mår som en prins. Älsklingen är på kurs i fyra dagar och det innebär en väldig massa träning och studerande, vad det gäller kropp och hälsa. Fick ett infall att sätta fart lite extra och messade, vi kör ett program i 30 dagar med träning och ordentliga matvanor och naturligtvis så lite fika som möjligt. Ett glas vin har ingen dött av, så lite mys får det allt bli, men i lagom doser. Detta börjar alltså idag och inte på måndag :) Stod nog i en minut och tittade in i kylskåpet och svepte över kexen som ligger där, men det blev en banan och en kopp kaffe. Frukosten bestod av ägg, macka, flingor och yoghurt och en kopp te. Så det så. Nu är det

Det är ett jäkla kämpande på dagarna. Samtidigt ger det mycket tillbaka, men fasen, det borde vara lättare. Det är klart att allt kräver arbete innan det blir något resultat. Det är inte bara att spotta ur sig en hit och sen sätta sig på rumpan och vänta på utbetalningen. Det finns väl ingen gräddfil i några sammanhang egentligen. Jo, om du ärver några miljoner, då är det en annan sak. Jaja, än har inte sista tåget gått. Det vore inte roligt att ha livet utstakat heller, i minsta detalj. Så det är bara att bita ihop och köra på som vanligt. Nångång lossnar det väl.

På något sätt är vi väl alla hjälpare innerst inne. Jag tror att de flesta skulle försöka göra något, om någon närstående, släkting eller vän, råkar illa ut. Trots det blir jag förvånad i många av dessa situationer. Det beror mycket på att rykten börjar smidas, så fort något är på gång. Då helt plötsligt blir det ett sorts avståndstagande eller ett par ryck på axlarna åt saken, de får väl ordna upp sina saker själva, typ. En annan del är att, för många tror sig ha kunskapen om vad som är bäst att göra. Personen som är drabbad, sitter ju oftast i klistret och kan varken försvara sig eller vara med i diskussionen. Klimatet i tonen hos de bekanta, vännerna, ändras på vägen och det kan gå så långt att det tycks att personen får väl skylla sig själv. Det finns situationer när detta inte råder, utan andra omständigheter styr och då kan man inte beskylla någon. Fler och fler blir inblandade och skapar sig en egen uppfattning om vad som pågår. Det är farligt. Den drabbade sitter inne med all i

Ja, så är det faktiskt. 2004 gick det åt pipan, med det mesta faktiskt. Ett år av bedrövelse och ett jäkla planerande hit och dit. Gråt och förbannelse och en känsla av misslyckande och att aldrig få ta del av något liknande igen. Nu är läget ett annat. Det ordnar alltid upp sig, hur bedrövligt det än är. Man får bita ihop, må dåligt och bara komma igen, så är det bara. Vi ger inte upp, vi människor. Ibland får vi en käftsmäll, vi får känslan av att någon trycker ner ansiktet under vattenytan, men när luften börjar ta slut, kämpar vi för att komma upp till ytan. Har man den motivationen med sig, då vill man leva och ha det härligt. Jag är välsignad med alla dessa människor i min närhet, som ger energi och kraft. Särskilt en människa, som jag inte kan tacka nog för att hon fanns där ute. Nu finns hon här inne, tillsammans med mig och det kan nu äntligen forma mitt liv på det sätt jag önskar. Jag har ju minst ett halv liv till att leva och då ska det fanimej levas ordentligt.