Livet som Blom

Solen står som spön i backen o himlen är underbart blå. Kylan hänger dock i o kryper gärna innanför tröjan. Glatt humör o förberedelserna är många inför påsken. Främst är det väl maten jag tänker på. Det var mycket gott som fick äran att slinka ner i våra hungriga magar. Påskafton, då hände det. Varningen hängde i luften hela veckan. Bacillerna, troligen från dagis, hade funnit sin hemvist i älsklingens näsa o självklart ville de också hälsa på i min. Så jag hade toarulle i släptåg hela dagen, men hade ändå humöret med mig. Tungt blir det, trots allt. Dagen som sådan, var härlig ändå. Mat o vin o nys...mys, menar jag. Idag känns det bättre o det vankas snart fika tillsammans med busungar, som hämtas i detta nu. Gott att vila upp sig nån dag till. Nån som sett J förresten? Skulle inte han komma idag? En katt har nio liv, men J är ju otrolig. Hur länge är det nu, tvåtusen år..

är funnen! Tänk att det skulle ta sån tid innan den gåtan fick en upplösning. Gåtan, ja eller frågan, ställs ofta av alla och ingen. Det har gjorts film av den och massvis med böcker har skrivits i ämnet. Alla tror sig ha ett svar och breder på mycket och väl när det gäller att beskriva själva kärnan. Finns det verkligen bara ett svar? Nä, det tror jag faktiskt inte. Jag tror att alla någon gång finner svaret, hoppas att det är så i alla fall och en del kanske har svaret mitt framför ögonen och ändå inte ser det. Meningen med livet är kärlek, vara älskad och ha någon att älska. Det är ett hem, tak över huvudet och mat på bordet. Ett härligt skratt, ett glas vin mitt i veckan, en fika tillsammans med barnen, ett samtal med barnen. Bilen startar på morgonen och en känsla av trygghet, en melodi som landar i skallen och kommer ut genom munnen och genom fingrarna, glädjen över det och att kunna vara på väg någonstans, tillsammans med någon, mot någonting bestående och äkta, sanningen. En k

Om jag uttryckte mig grovt när jag var mindre, så blev det ofta tillrättavisning. Det kunde vara allt från, din jävel till dumfan eller ännu hellre k u k! Det var ett skällsord o åkte man på den, då blev det ofta bråk o ett himla liv. Ordet finns ju faktiskt med i ordlistan, så det finns ju att användas. Snopp är det väl ingen som säger idag, eller? På femman igår kväll användes k u k väldigt frekvent. Filip är inte rädd för att benämna den för just det. "Den heter väl så!?" Gästerna bjöd på sig själva, kan man säga, om man nu ville ha en lektion sex o samlevnad, dock på en högre nivå, än oskyldiga sidor i biologiboken. Språk o ord är inte farliga, det är hur de används. Se på tv-kocken Ramsey, fuck är hans varumärke, som nu är värt miljoner. Undrar vad snopp kan vara värt?

Förträffligt, skulle jag vilja säga. Från att se ut som ett s eller mer ett c, så är jag äntligen tillbaka. Fasen vad det gör att fixa saker och ting akut. Jag råkar ju veta ett och annat om sådant och när det drar ihop sig ordentligt, då är det bara att kasta sig i bilen och knäcka till sig hos närmsta naprapat. Har bara en som jag litar på eller två, rättare sagt, men en är mer eller mindre pensionär. Så tre, högst fyra dagar, så var det nästan som vanligt igen och nu är jag helt rak! Härligt! Så lyd ett råd, när det kör ihop sig i ryggen, gå direkt och "raka till dig."

Tänk vad insnöade vi är, när gäller de där siffrorna, som talar om hur länge vi levt. Vi hade en liten, allmän diskussion om det igår kväll. Det är intressant hur det styr oss. Även i lördags kom det upp, då en bekant, liksom vi, också är kär upp över öronen och där det också skiljer i ålder. Det spelar ingen roll. Nu för en stund sedan slog jag på tv:n och där sitter Maria Lundqvist hos Malou och de pratar också om detta. Hon har ett förhållande med en man som är 20 år yngre och hennes svar på frågan om hur det påverkar henne och omgivningen blev; "så länge jag finner att jag/vi utvecklas tillsammans, att det finns stimulans i olika former och att våra dofter passar så oerhört bra ihop, så struntar jag fullständigt i hur många år som skiljer, vi älskar varandra för de människor vi är. Åldern är bara siffror och tyvärr hänger vi upp oss på dem." Jag känner precis likadant och min älskling har exakt samma syn på det hela. Visst kan jag önska att mitt födelsedatum vore ett anna

Det sitter i ett tag, en sån där spelning. Skönt! Undrar när nästa går av stapeln? Nu råkar jag ju veta det :) Förhoppningsvis är det ett tiotal grader varmare då, i maj. Hoppas, hoppas. Nu får man gå på det här ruset ett par veckor och känna in och känna efter hur bra det gick. Det gick mycket bra, tycker jag. Snart är det dessutom dags att öva in några nya sånger. Det blir inga egna som ska framföras vid det tillfället. Skojigt blir det i alla fall. Idag fyller dottern 21 år, vi firade redan igår. Snart ska vi fika tårta igen, innan de båda ungdomarna ger sig av hemåt med tåget. Återigen kan jag konstatera att tiden går fort. Det gäller att ha kul och göra det man helst av allt vill och det gör jag. Hoppas naturligtvis på fler spelningar och mer musikäventyr under året.

Lite lagom pirr i kroppen, som att det är något på gång. Och något på gång var det. Ett fullsatt Blue Velvet mötte oss ikväll, då vi äntrade scenen. Lagom nervösa inför vår första riktiga spelning som A Dreamers Inn. De första ackorden satt o spelningen flöt på riktigt bra. Publiken hängde på när vi bad om lite allsång, till vår egen låt, häftigt. Femtio minuter rann iväg otroligt fort. Skön känsla när man får sådan respons på egna sånger. Att sedan få uppleva det tillsammans med en underbar o kärleksfull människa, som Marie, gör att livet känns fantastiskt. Snart gör vi om det igen, det kan jag lova. Tack alla för en härlig kväll. Ett glas vin satt som en smäck efteråt. Marie, älskar dig! Tack för att du finns.

och fler är inblandade, så blir det inte så bra ibland. Det är en ynnest att ha en drivkraft och många idéer, men det gäller att det håller hela vägen. Det är svårt att bromsa sig, det vet jag, men någonstans måste man ändå ha en aning och en känsla, av vad som är möjligt att genomföra med två händer. Jag fick ett prakttillfälle för ett år sedan, att presentera musik för en person, en med stora drömmar och som jag nu förstår i efterhand, lite för stort ego. Tyvärr gick det inte som jag trott, men jag höll ut i ett år och trodde på de besked jag fick. Skulle en världsartist sjunga en av mina låtar? Nja... I de projekt jag själv varit förare, så har det funkat ända fram och det är jag glad för och jag tror att jag klarat det utan att få sura blickar efteråt och att någon blivit besviken. Det känns så i alla fall. Så, tro stenhårt på det du gör, men tänk och begrunda utmed vägen och var ärlig mot de du engagerar, då blir det kanon!

Det gäller att ta sig an utmaningar, situationer och livet med lite kaxighet. Det är fan dags för det nu, på riktigt. Ibland lyckas jag och en del gånger räcker det inte ända fram. Jag är ingen stöddig typ, men jag vill ändå framåt och därför ifrågasätter jag saker och ting, som jag känner inte stämmer överens med min inställning. Att begära att någon ska hjälpa en på traven, kan vara svårt, men det handlar alltid om att ge och ta, tycker jag. Det är inte säkert att belöningen kommer dagen efter eller ens om ett halvår, men den kommer. Skulle jag tipsa, om jag kände någon som är duktig på att snickra, det skulle jag faktiskt. Det är inte så konstigt. Vi i A Dreamers Inn, står inför en utmaning på lördag och den tar vi med glädje. Det är nu det gäller, även om spelningen sällar sig till de mindre, så ska vi ge järnet. Det lovar jag!

på att få till något riktigt bra. Gäller alla sammanhang, tror jag. Fasen vad gott det vore att få luta sig tillbaka och se hur saker och ting bara sköter sig själv. Det rinner in pengar på kontot, folk ringer och vill ha musik eller vill att vi ska spela, grävmaskinerna mullrar ute i trädgården och tar sig rejäla bitar av gräsmattan, som snart innehåller en swimmingpool, bilen står nytvättad på uppfarten och busungar springer runt på gräset, medan ungdomarna gottar sig i solstolarna. Den stora kärleken fixar i köket och förbereder kylda drycker till att avnjutas på altanen. Är det en dröm? Ja, det är det. Är det omöjligt? Nej, det är det inte. En strävan att kunna ha det gott och lämna något bra till eftervärlden, hur länge den nu finns kvar. Frågan som dyker upp är ju så klart, vad är meningen med livet?

Ibland önskar man saker och ting. För det mesta uteblir det man önskat, men ibland gnistrar det till och det dimper ner både det ena och det andra. Tänk om det skulle dyka upp en sån där lampa, på en auktion t.ex, det skulle vara spännande. Frågan är vad önskningarna skulle bestå av. Det första vore att önska fler önskningar så klart :) Då kan man ju hålla på ett tag :) Vad ska jag önska då? Obegränsat med pengar är ju alltid bra. Behövs det något mer sen... egentligen inte, skulle vara fred på jorden då. Tänk vad vi håller på om dagarna. Vi önskar oss något bättre och större och mer, hela tiden. Att saker ska hända, gå i uppfyllelse och bli precis så som vi vill. Är man sjuk så önskar man sig bara en sak, att bli frisk. Tror inte vi är så olika när det gäller det här. Vissa dagar tröttnar man på att gå omkring på 70 m2 och andra dagar trivs man, då det är mindre att städa. Det har varit en lång dag, med några extra suckar, av olika anledningar. Vad händer i morgon tro?

var det ju Hasse Alfredsson, som spånade om. Själv kör jag med spik i ryggen just nu. Inte bara en, utan några hundra, för att få lindring till den stela ryggen jag dras med för tillfället. Tur eller rättare sagt skönt, att jag är någorlunda tränad, så blir det inte så långvarigt. Fick en ordentlig behandling idag, så nu har det börjat ordna upp sig. Går ju inte att vara spänd i kroppen på lördag, när vi ska underhålla :) Tänkte på det med kaffet idag igen. Gjorde slut på det i förmiddags, det fanns till tre koppar kvar och det fick räcka, men senare under eftermiddagen blev jag sugen igen. Hur lätt skulle det bli, med en sån rygg...det fick bli te. Sånt är livet, men för det mesta är det ljuvligt. Blev väldigt nöjd med bilderna vi tog i torsdags, dock fick vi "fixa till dem" lite själva. Kul att folk kan få se oss också och inte bara läsa statusar vi skriver.

Vilka otroliga dagar! Fotosession hos Ove i torsdags, vars resultat blev över förväntan och efter det en helhelg av musik. Vi har övat till vår spelning o bläddrat bland alla låtarna fram o tillbaka. Nu har vi satt ett program på tolv låtar, som jag hoppas vi hinner med. God mat o mysigt snack, skratt o allmänt välmående, kantar helgens timmar. Inatt kändes det som att jobbet kom ifatt mig, med en rejäl muskelspänning i ryggen. Skit o piss! Fick göra lite akutbehandling på mig själv. Tyvärr fick Marie lite sus i huvudet när jag satte en akupunkturnål i skinkan på mig själv o ändrade ansiktsfärg. Visste inte att hon var känslig för sånt, men nu vet jag. Imorgon får jag hjälp att mjukna till ordentligt. Blir skönt. Nu blir det en pilsner o mat, bedövar ju lite.

Sällan har jag varit så förväntansfull och så nervös, som denna dagen för ett år sedan. Jag hade sökt med ljus och lykta efter någon som kunde hjälpa mig med sång på ett par låtar. Till slut fick jag napp, men det tog ett halvår nästan innan vi satte mötet. 14 mars 2012, tror det var vid 18-tiden. På något sätt, som jag inte kan beskriva, fanns där en känsla av något extra, strax innan vi skulle ses. Jag kanske inbillar mig detta nu i efterhand, men något var det. Har man puls utöver det vanliga annars, tro? Det plingade i dörrklockan och där stod en härlig tjej, med ett stort leende, glittrande ögon och många andra attribut, som värmer en man. Sången var fantastisk och helt i min smak och efter det rullade det på, på något märkligt vis. Vi tänkte lika, pratade på samma sätt och jag minns att det hängde kvar något i luften när hon gått. Nu är det ett år sedan, fattar knappt, men så är det och jag har aldrig varit med om en sådan här resa, på många sätt, helt otroligt. Folk säger det he

Låter väl konstigt...men jag är fasen aldrig arg. Det är på gott och ont säkert, tror det skulle vara bra att få skrika och slå på något ibland. Även om glädje gör god nytta för hälsan, så har det motsatta också en viss inverkan. Det måste finnas lite av varje för att få balans. Frågan är då hur jag mår egentligen? Blir det för mycket av det goda? Tveksamt, men ändå skulle jag vilja "bröta loss" ordentligt någon gång, en boxdocka kanske och bara slå för allt vad tygen håller.

Så är det väl i alla sammanhang. Vad man än gör ofta, med vilja och inlevelse, ger resultat. Även när det gäller småsaker, som att slänga soppåsen i tunnan, jonglera med stekspaden, så krävs det ändå en viss övning. Nu har vi börjat öva inför vår spelning och igår såg köksbordet ut som ett mindre slagfält. Texter och ackordblad överallt. Det kommer bli en utmaning att sätta programmet. Låtarna har en ordning nu, men den ska de nötas in och bli en känsla också. Det känns tryggt, då Marie är otroligt musikalisk. Ser fram emot att få köra live nu igen, det är speciellt och har en nerv. Så det är bara att köra på och öva och öva och öva.

Det är rusiga dagar som flyter på. Nu har ju solen visat sig också, under ett par fina dagar, dock svinkalla. Picknicken som vi genomförde igår, gick inte av för hackor. Glada i hågen packade vi en fin korg med kaffe, saft och en massa gott. Inifrån såg det fantastiskt ut. Vi hann bara ett par hundra meter, sen mulnade det på och vinden kom som en kniv genom luften, vass och kall till tusen. Vi bet ihop, men fick ta vår fika med vantar på och försökte skydda oss, så gott det gick från det kalla. Till slut efter lite lek och snabbfika gick vi hemåt igen. Väl inne, efter kanske en halvtimme, så sprack himmelen upp och solen stekte på. Tog vara på det och satte mig på en stol och vände upp ansiktet mot solen, som värmde ljuvligt, genom rutan. Lördagsnöjet bestod bland annat av en konsert med Mora Träsk. De hade anammat sommarkänslan och körde i shorts och t-shirt (som alltid). 45 minuter, av i stort sett samma låt, om och om igen. "upp med händer, vifta lite grand, stå upp, sitt ne

Melodifestivalen har varit ett väldigt svagt inslag under några år, för min del. Låtarna har varit kass, upplägget o arrangemang kring uttagningar, osv, har varit en besvikelse. I år är första på länge som jag följer till final. Nu ska vi förhoppningsvis delta i Svensktoppen Nästa i sommar o går vi hela vägen där, erbjuds man en plats i Melodifestivalen.  Och självklart, man säger fan inte nej. Då är man korkad o kan lägga ner sitt musicerande. Det finns tydligen också en allmänhetens tävling nu, dit ska vi skicka ett bidrag. Och vet ni, jag kommer säga Ja! För övrigt var det rätt låt som vann ikväll!

Fredagen är här, igen. Ständigt återkommande och ibland dyker den upp fortare än man anar.  Ikväll dukas det väl upp tacos och pizza, chips och dricka, på soffborden, runt om i stugorna. SVT gjorde ju ett försök att ta över stafettpinnen från Det kommer mera, förra veckan. Vet inte om det lyckades riktigt. De får nog springa bakåt igen och kolla om de verkligen fick den med sig, pinnen alltså. Nu har jag fyllt i anmälan till Svensktoppen, så nu väntar jag bara på att kunna lägga med en fin bild på oss också. Vi ska nämligen fotas nästa vecka. Det blir kul. Alltid trevligt att ha ett ansikte att visa upp, i detta fallet blir det ju två. En mycket vacker och en som är, ja, som är. Har även slängt ihop en popdänga till en kille i Göteborg, som har fått godkänt och jag hoppas verkligen nu att det går i lås. Då skickar han in den till tävlingen i Göteborg och då blir det ytterligare ett spänningsmoment när de presenterar låtarna som kommit med. Vilken vår och sommar vi har framför oss, My

Från det jag var liten, till nu, så har jag en förkärlek till just lingonsylt. En del undrar om jag är riktigt frisk när jag frågar efter det vid en måltid, en måltid som kanske för vissa inte berikas av en stor sked med lingon. Självklart finns det mat som inte behöver det, men väldigt många rätter får en extra glans. Det finns självklara rätter, som blodpudding, men även till en god rödspätta, fiskpinnar, potatisgratäng med kött. När det gäller fiskpinnar, bör det också finnas en gräddfilsås, som man lite käckt blandar med lingonsylten. Passar även till havregrynsgröten eller vilken gröt som helst, faktiskt. Även pommesfrites smakar gött tillsammans med det röda guldet. Det finns ju de som har ketchup till det mesta, så varför inte sylt. När jag i unga år jobbade som plåtslagare/chaufför, så fanns det en kille där som tog ketchup på gröten, varje frukost. Då föredrar jag nog lingon :)

Som jag höll på att kämpa, som jag höll på att stånga, år efter år, men till slut så. Sen tänkte jag, hur ska det gå nu, när man är äldre och har lagt rutinerna på hyllan. När man väl bestämt sig brukar det inte vara några problem. Jag hade rätt, det gick och jag är rätt stolt över att jag klarade det så galant. Sätta sig i skolbänken vid drygt trettio, är annars ingen lek, har jag hört. Att lära gamla hundar sitta, funkar faktiskt. Så länge man är nyfiken och piggelin, så kan man lära sig vad som helst. När jag tog emot mitt diplom från massörutbildningen, juni -98, så gjorde jag det med ett stort leende och en härlig känsla i kroppen. Att kunskapen sedan satt kvar, dagen efter, var ju också ett gott tecken, trots god dryck och sen timma. Låter som jag var pensionär vid tidpunkten... ålder är bara en siffra.

Livet som Blom fortsätter framåt med hög fart och det fylls med både det ena och det andra. För det mesta med härliga saker. Fullt upp på jobbet blev det, men kunde ändå komma hem i någorlunda tid. Kvällen skulle bjuda på lite av varje och älsklingen tog sig in till stan, med de små liven i släptåg. Några av våra musikervänner skulle riva av några låtar i Knalleland och efter det var det framträdande av State of Drama. Vi möttes där och traskade in och mot scenen. Det är kul med sådana här grejer, även om man inte fick spela själv idag, men det kommer ju, som ni vet. Fullt ös på scenen från båda banden. Sen blev vi hungriga och då bar det av till Mc Donalds. Barn är härliga, då de vet vad de ska ha, oftast. Tyvärr tog innehållet i lådan över uppmärksamheten och de små kycklingbitarna blev liggandes, helt förskräckta i sin lilla ask. Det trugades och helt plötsligt "gillade man" inte maten. Hej och hå! Minns det som igår, när det for mat över bordet på restaurangerna och skrik

Ja, det gör det faktiskt. Kom hem från älsklingen igår. Hem förresten, det är rätt mycket hemma där också. Andan föll på att skapa lite musik. Hittade en melodisnutt i telefonen o utgick från den. Det slutade sent med en refräng o en vers i Barbadosstil. Låten ska skickas till Stockholm, där ytterligare en kontakt finns. Förhoppningsvis ska den tävla i svensktoppen nästa. Fler kontakter har dykt upp o jobbar vi på så kan det bli ett par låtar till som sprids över landet. I övrigt närmar det sig en spelning o det den 23 mars. Blir skitkul! Ikväll kommer gitarristen, som ska vara med på torget o hälsar på. Snart ska vi presentera samtliga deltagare o även skicka in låten. Sedan får vi alla hålla tummarna o hoppas på det bästa. Vore härligt att få rocka på scenen i år igen.

Hur många miljarder är vi på jorden, 7 miljarder eller liknande, många är det i alla fall. I Sverige är vi väl runt 9 miljoner. Tänk att det då är möjligt att två människor hittar varandra. Hur går det till? Nu är inte jag troende, inte i den bemärkelsen att just Gud har något inflytande på min tillvaro, men visst tror jag på att det finns något som styr oss. Vi får signaler från alla håll och kanter och rätt var det är, så kommer det signaler som vi uppfattar lättare. Att vara utvald känns ju alltid lite extra. Just nu känns det helt magiskt. Det är intressant det där hur vi fungerar och hur allt runt omkring funkar. Jag är glad ATT det funkar.

Igår var det kalas. Älsklingen hade bjudit ihop till inflyttningsfest o flera nya o trevliga bekantskaper dök upp. Förberedelserna var timvisa o vi satt inte ner mer än en halvtimme på dagen.  Allt resulterade i massor med god mat och dryck. Glädjen stod högt i tak o skratten avlöste varandra. Vi försökte oss på att dra en låt framåt småtimmarna med blandat resultat. Applåder fick vi i alla fall. Vid fyrasnåret kröp vi nöjda i säng efter en trevlig kväll o natt. Undrar om jag fick godkänt av sällskapet :) idag är tempot lite lugnare, o morgonen har innehållit undanplock o städ.

Bevisligen kan även den bästa misslyckas ibland. I lugn o ro satt jag framför datorn när det visslade i telefonen. Är du nära, löd frågan. Då fick jag en märklig känsla. Tiden! Ljust som tusan ute o jag var inställd på att åka tio över, tio över fem! Hade sett fram emot att träffa älsklingen, i mataffären, hela dagen. Det sket sig, kan jag säga. Kvart i fem skulle vi ses. Helvete! Det stämde inte med ljuset ute o tiden. Tittade på klockan strax efter fyra o reagerade inte. Jösses, låt det bli sommar nu, för sjutton! Jaja, blir väl straffarbete ikväll då. Å jag som är så noga med tider. Gulp!