Personlig utveckling i P4 sjuhärad
Minuterna går fort när man sitter i direktsändning. Det ska in nyheter, väder och andra "viktigare" händelser medan man sitter där och småpratar med reportrarna.
Jag var inbjuden imorse för att prata lite om mobbing och att vara barn med utgångspunkt från min bok och att det idag är Internationella barndagen.
Skolan var jobbig som det brukar heta och inte mitt favorittillhåll. Jag sade i intervjun att jag var blyg och inte sade så mycket, inget alls nästan och det stämmer. Jag var lång redan då och syntes över alla, så det var inte lätt att gömma sig. Istället lade jag locket på och var tyst, vilket ledde till frustration bland mina kamrater.
Den psykiska press som kom med detta var jobbig och det fanns dagar då jag hellre stannat i sängen. Att bli upptryckt mot en vägg och sedan ha halva klassen ståendes framför i en halvcirkel, medan någon delade ut slag i magen är inget jag önskar någon. Att sedan inte berätta det för någon var ännu värre. Många sådana här saker sker utan att lärare uppmärksammar det.
När jag sedan hittade musiken blev det lite lättare, men hela grundskolan var ett enda stort blåmärke, både på ut och insidan.
Gitarren kom in i mitt liv och jag kom på att jag var hyfsat musikalisk. Även om första gitarren bara hade fem strängar. Mormor gav mig gåvan att skriva texter och det tackar jag för.
Åren har gått och med tiden fann jag njutning i att framföra det jag skrivit. Fösta låtarna jag sjöng var i Plazma, vår syntgrupp. Det var nervöst, men det gick och jag fick beröm.
Alla vill ha beröm, men på ett bra och äkta sätt, då växer man.
Jag har lyckats få ihop två böcker, stått på scenen i Borås fem gånger, spelat krogshow, skrivit låtar åt andra, gjort en egen musikshow och mycket mer och nu är det full fart framåt med A Dreamers Inn, countryduon jag och min fästmö har.
Jag söker efter tillfällen där jag kan berätta min historia, på mitt sätt.
Sarit frågade om jag träffat någon från min klass, men det har jag inte. Skulle jag vilja träffa dem?
Det vet jag inte. Naturligtvis har de också genomgått en förändring genom åren. De är inte samma personer nu som då. Jag har inget behov av att få någon ursäkt eller liknande, de vet och jag vet, det räcker. Det är så livet är, tyvärr.
Barnen i dag lever i ett hårt klimat, troligen ännu hårdare än mitt. idag kan du slå någon i magen via din telefon eller dator och det gör lika ont som en näve.
#p4sjuharad #livselexir #världensbarn
Jag var inbjuden imorse för att prata lite om mobbing och att vara barn med utgångspunkt från min bok och att det idag är Internationella barndagen.
Skolan var jobbig som det brukar heta och inte mitt favorittillhåll. Jag sade i intervjun att jag var blyg och inte sade så mycket, inget alls nästan och det stämmer. Jag var lång redan då och syntes över alla, så det var inte lätt att gömma sig. Istället lade jag locket på och var tyst, vilket ledde till frustration bland mina kamrater.
Den psykiska press som kom med detta var jobbig och det fanns dagar då jag hellre stannat i sängen. Att bli upptryckt mot en vägg och sedan ha halva klassen ståendes framför i en halvcirkel, medan någon delade ut slag i magen är inget jag önskar någon. Att sedan inte berätta det för någon var ännu värre. Många sådana här saker sker utan att lärare uppmärksammar det.
När jag sedan hittade musiken blev det lite lättare, men hela grundskolan var ett enda stort blåmärke, både på ut och insidan.
Gitarren kom in i mitt liv och jag kom på att jag var hyfsat musikalisk. Även om första gitarren bara hade fem strängar. Mormor gav mig gåvan att skriva texter och det tackar jag för.
Åren har gått och med tiden fann jag njutning i att framföra det jag skrivit. Fösta låtarna jag sjöng var i Plazma, vår syntgrupp. Det var nervöst, men det gick och jag fick beröm.
Alla vill ha beröm, men på ett bra och äkta sätt, då växer man.
Jag har lyckats få ihop två böcker, stått på scenen i Borås fem gånger, spelat krogshow, skrivit låtar åt andra, gjort en egen musikshow och mycket mer och nu är det full fart framåt med A Dreamers Inn, countryduon jag och min fästmö har.
Jag söker efter tillfällen där jag kan berätta min historia, på mitt sätt.
Sarit frågade om jag träffat någon från min klass, men det har jag inte. Skulle jag vilja träffa dem?
Det vet jag inte. Naturligtvis har de också genomgått en förändring genom åren. De är inte samma personer nu som då. Jag har inget behov av att få någon ursäkt eller liknande, de vet och jag vet, det räcker. Det är så livet är, tyvärr.
Barnen i dag lever i ett hårt klimat, troligen ännu hårdare än mitt. idag kan du slå någon i magen via din telefon eller dator och det gör lika ont som en näve.
#p4sjuharad #livselexir #världensbarn
Kommentarer
Skicka en kommentar