Det är som det är...

Är det verkligen så? En del av oss nöjer sig med att åka runt och dela ut post, medan andra blir tokiga över att de inte har det "rätta" jobbet. En del nöjer sig med att krypa in i sin lilla 2:a, medan andra vill ha både stor gräsmatta och altan med tillhörande hus som behöver skötas om varje dag.
Det jag funderar på är hur en del nöjer sig med livet. Man kanske går och retar sig på olika saker och önskar man gjort det där eller det där. När man pratar med dem, så blir ofta svaret i den frågan, det är som det är. De håller sig kvar i något som känns fel, men av ren bekvämlighet, så gör de inget åt det. Det får vara så, helt enkelt. Det är självklart upp till var och en, men det känns onödigt på nåt sätt. Det finns många talanger och det inom olika områden. De tar inte chansen att utvecklas utan nöjer sig.
Det finns ett bra uttryck som går så här; Live full and die empty. Det är värt att leva efter, tycker jag.