När livet rinner ur...

Nu är det snart jul igen. Då är det dags att umgås med nära och kära. Har man inte gjort det tidigare, så är det dags nu. Det är skillnad på jularna, vill jag lova. När jag var liten förberedde vi julen flera dagar innan och skinkan griljerades dagen innan och provsmakades alltid på kvällen, medan den var ljummen och knaprig på ytan. Det var något speciellt i väntan på julafton. Senare har det fortsatt vara mycket pyssel innan jul. Julklappar ska köpas och slås in och barnen ska hållas på halster för att inte avslöja vad som finns i garderoben. Granen klädde vi kvällen innan och barnen var spända på vad julafton skulle bjuda på. Stor släkt och massor med mat, sent in på natten. Tvärmätt, skulle man kunna säga. Sedan blev jag ensam och det gick det med, fast det var inte samma känsla i kroppen. Något sorgsen kunde jag sitta framför tv:n och tänka på alla de andra som då satt och pratade och öppnade julklappar, skrattade och hade det trevligt. Jaja, det går upp och ner med allt. Förra julen var trevlig, men också väldigt sorglig. Min morbror var väldigt dålig, men han kom ändå till min mamma och hälsade på och åt en bit. Han var trött och kände nog då att det inte skulle hålla så mycket längre. Han fick åka hem tidigt och efter ett väldigt kort besök. Jag bytte blickar med honom, där han satt vid bordet och försökte med stor möda få i sig något ätbart. Det gick långsamt, han försökte klämma fram ett leende och nickade åt mig att det kommer bli bra, ändå.
24 februari i år gick han bort, för alltid. Det blir ingen mer julkram, ingen klapp på kinden och inga galna historier. Livet rinner ur, det gör faktiskt det. Sjukdomar är hemska ibland, fuck them!
God jul Lars! Love U still and forever.