Kan vi verkligen ta hand om andra...

En dag visas en bild som får hela världen att koka. Alla blir samariter och öppnar plånboken på vid gavel för de som har det sämre. Miljoner människor har ingenstans att bo och är ständigt på väg över hav och på dammiga vägar genom öken och terräng av värsta sorten. Nästa dag öppnar Katrin Z munnen och spyr sina hemska uttalanden om andra människor. Hon är elak den människan, rakt igenom störd och elak och har stora problem med sig själv. Hon behöver hjälp om någon. Dagen efter ber hon om ursäkt för sitt uttalande och får således ytterligare uppmärksamhet i media. Idag var det en annan kvinna som gnällde över deltagare i Svt`s Debatt som handlade om fetma. Personen fick skit för sitt utseende och Svt fick skit för att vara oansvariga när det gällde att visa "rätt" person i tv. Det här är bara några exempel från veckorna som gått. HUR FAN ska vi kunna ta hand om andra människor som behöver hjälp när vi inte kan ta hand om oss själva på ett bra sätt. Kan vi verkligen leta fram de där äkta känslorna när det finns människor omkring oss som har det så hemskt? Det är ett jäkla tjat om att det är bra att vara olika, vi lägger upp bilder på Musse Pigg för att vi ska tänka på barn med cancer, vi delar bilder och texter som vi inte ens vet var de kommer ifrån och vad de betyder. Lägg upp detta på din status om du älskar dina barn! Vad i helvete! Finns det någon som inte älskar sina barn? Är det på riktigt? Varje gång vi ska skänka en slant till någon eller något så tror vi att vi alltid är med i utlottningen av en ny bil, vi vill ha tillbaka den där stackars hundralappen, fort som fasen. Jag tycker som jag skrev att Katrin är dum i huvudet, så jag har också de där dragen, eller hur!? Varför är det så här?