Det är inte alltid du vet...

På något sätt är vi väl alla hjälpare innerst inne. Jag tror att de flesta skulle försöka göra något, om någon närstående, släkting eller vän, råkar illa ut. Trots det blir jag förvånad i många av dessa situationer. Det beror mycket på att rykten börjar smidas, så fort något är på gång. Då helt plötsligt blir det ett sorts avståndstagande eller ett par ryck på axlarna åt saken, de får väl ordna upp sina saker själva, typ. En annan del är att, för många tror sig ha kunskapen om vad som är bäst att göra. Personen som är drabbad, sitter ju oftast i klistret och kan varken försvara sig eller vara med i diskussionen. Klimatet i tonen hos de bekanta, vännerna, ändras på vägen och det kan gå så långt att det tycks att personen får väl skylla sig själv. Det finns situationer när detta inte råder, utan andra omständigheter styr och då kan man inte beskylla någon. Fler och fler blir inblandade och skapar sig en egen uppfattning om vad som pågår. Det är farligt. Den drabbade sitter inne med all information, men kan inte förmedla den. Två helt olika världar skapas runt en och samma situation. När detta händer i ens närhet, blir jag bara förbannad och jag ser prov på hur människan vänder kappan efter vinden och faktiskt blir helt snurrig i allt vändande. Ibland orkar man inte ta tag i andras bekymmer fullt ut och ibland ska man inte göra det heller, men det finns alltid något som går att göra. Må det i alla fall vara något litet, så blir hjärtat större och personen orkar själv ta sig upp till ytan.