Tio års väntan...

Ja, så är det faktiskt. 2004 gick det åt pipan, med det mesta faktiskt. Ett år av bedrövelse och ett jäkla planerande hit och dit. Gråt och förbannelse och en känsla av misslyckande och att aldrig få ta del av något liknande igen. Nu är läget ett annat. Det ordnar alltid upp sig, hur bedrövligt det än är. Man får bita ihop, må dåligt och bara komma igen, så är det bara. Vi ger inte upp, vi människor. Ibland får vi en käftsmäll, vi får känslan av att någon trycker ner ansiktet under vattenytan, men när luften börjar ta slut, kämpar vi för att komma upp till ytan. Har man den motivationen med sig, då vill man leva och ha det härligt. Jag är välsignad med alla dessa människor i min närhet, som ger energi och kraft. Särskilt en människa, som jag inte kan tacka nog för att hon fanns där ute. Nu finns hon här inne, tillsammans med mig och det kan nu äntligen forma mitt liv på det sätt jag önskar. Jag har ju minst ett halv liv till att leva och då ska det fanimej levas ordentligt.