Kommunens lilla argbigga...
Helgen har varit intensiv på sitt sätt, men härlig och utmanande samtidigt. Jag fick en febertopp i torsdags kväll och då vi hade en spelning bokad i lördags, kändes lite kymigt. Som tur var blev det inte så allvarligt, dock satte sig skiten på stämbanden i stället, vilket inte gjorde vårt framträdande enklare. Det blev succé i alla fall och det kändes riktigt kul. Alla var supernöjda och vi kände oss nöjda också. M fick jobba lite extra, då jag inte kunde få fram så mycket som ett pip under kvällen. Kämpade mig igenom ett par låtar tills rösten sade stopp. Då blir det ju dubbelt så bra nästa gång vi kör :)
Mycket kånkande blir det också i sådana här sammanhang, men allt funkade som det skulle, vilket är en trygghet. Vi körde tillbaka ljusanläggningen igår och efteråt blev vi sugna på fika. Kaféet hade dukat upp världens kak och bullbuffé, så det var svårt att låta bli. Bilen hade vi parkerat precis utanför, så vi slapp att bära grejerna så långt. Den stod dock inte i vägen. Bäst vi satt och fikade stormade en arg kommunanställd in kafét och spände ögonen i oss och frågade om det var vår bil och att vi genast skulle flytta den, för den stod mitt framför ingången. Det gjorde den inte. Hon lade även till i samma andetag att, "vi har massor med handikappade och bussar som kör här och måste fram." Vi tittade ut genom fönstren och ut mot det jättelika, tomma "torg" och undrade var dessa befann sig. Jag kontrade med att bilen inte stod framför ingången och fick ett barnsligt, jo, det gör den visst, tillbaka. Vi lutade oss tillbaka och tänkte att tio minuter till kan den stå där, utan att kommunen och de handikappades riksförbund blir tokiga. 30 sekunder tog det innan käringen var tillbaka och höjde rösten ytterligare, "nu flyttar ni bilen omedelbart!" Vi himlade med ögonen och fick avbryta vilostunden. Snacka om att ha vaknat på fel sida eller jobbat på samma plats för länge. Jädra surkäring! Förresten, handikapp är väl inte riktigt rätt idag. Funktionsnedsättning, tror jag dessa människor föredrar, om något alls. De är ju människor och ingen ursäkt för vare sig det ena eller andra.
Mycket kånkande blir det också i sådana här sammanhang, men allt funkade som det skulle, vilket är en trygghet. Vi körde tillbaka ljusanläggningen igår och efteråt blev vi sugna på fika. Kaféet hade dukat upp världens kak och bullbuffé, så det var svårt att låta bli. Bilen hade vi parkerat precis utanför, så vi slapp att bära grejerna så långt. Den stod dock inte i vägen. Bäst vi satt och fikade stormade en arg kommunanställd in kafét och spände ögonen i oss och frågade om det var vår bil och att vi genast skulle flytta den, för den stod mitt framför ingången. Det gjorde den inte. Hon lade även till i samma andetag att, "vi har massor med handikappade och bussar som kör här och måste fram." Vi tittade ut genom fönstren och ut mot det jättelika, tomma "torg" och undrade var dessa befann sig. Jag kontrade med att bilen inte stod framför ingången och fick ett barnsligt, jo, det gör den visst, tillbaka. Vi lutade oss tillbaka och tänkte att tio minuter till kan den stå där, utan att kommunen och de handikappades riksförbund blir tokiga. 30 sekunder tog det innan käringen var tillbaka och höjde rösten ytterligare, "nu flyttar ni bilen omedelbart!" Vi himlade med ögonen och fick avbryta vilostunden. Snacka om att ha vaknat på fel sida eller jobbat på samma plats för länge. Jädra surkäring! Förresten, handikapp är väl inte riktigt rätt idag. Funktionsnedsättning, tror jag dessa människor föredrar, om något alls. De är ju människor och ingen ursäkt för vare sig det ena eller andra.
Låter som om du hade en bra helg, trots surkärringar och stämbandsstopp :) //Frida
SvaraRadera