Mamma vet...eller?

Så klart är livet omöjligt utan en mamma, men det skulle vara möjligt utan också :) Mamman behövs, i vilken värld vi än pratar om. En liten pytteinsekt, behöver säkert sin mamma och har vi inte alla lagt huvudet på sned i djurparken, åt den lilla apungen, som springer runt sin mamma och klänger och hänger i pälsen och senare vilar ut vid bröstet. Det är en trygghet att ha någon som bryr sig och det nära på, hur man än bär sig åt. Det finns väl gränser, men mammarollen förloras aldrig. Den kan bli naggad i kanten av olika saker, beteenden, från sonen/dottern, men lika förbaskat finns banden kvar. Vi är ju alla individer och därför kan det vara svårt att lyssna på någon som tror sig veta, allt. Oftast har den personen levt 20 år längre än man själv, men det är väl ingen garanti för "rätt" kunskap. Ett och annat råd kan säkert vara användbart, men det brukar alltid ses över och vända och vridas på innan det verkligen passar. Misstag gör vi alla och det ska vi göra, då lär vi oss hur det ska vara. Innerst inne, tro jag man vet hur det ska vara, men att man blir lite ivrig mellan varven. Återigen kommer jag till samma slutsats, känns det rätt, så är det rätt. Den stora oron för barnet, finns där på grund av egna erfarenheter, då det gick åt pipan, då det inte blev så bra, då det sket sig, helt enkelt. De erfarenheterna får man aldrig veta, utan de kommer istället ut som bannor, förmaningar och pekande fingrar. Värdesätt en söndagsmiddag, en födelsedagspresent, ett råd. Lyssna och begrunda och gör sedan som du känner, är det rätta.