Sårbara människan...

Ja, så är det faktiskt. Man kan råka ut för i princip vad som helst. Det mesta går att skydda sig emot, men sedan finns det saker man inte har koll på. Självklart kan det när som helst dimpa ner något från ett  tag, då man råkar gå förbi och en bil kan få spel och svänga och gasa av sig själv och göra så att folk råkar illa ut. Det som vi tror oss ha koll på, vår egna kropp, kan mycket väl "hitta på" saker som vi inte är beredda på. Jag tog mig tid dag att besöka min "plastpappa", som man säger numera. Han befinner sig på ett dagcenter på dagarna och det beror på att hans kropp överraskade honom en dag, med en liten, liten busig förträngning eller bristning, i ett blodkärl i hjärnan. Jag trodde inte han kunde bli gammal, men där fick vi nog båda två tji. Det var ett glatt gäng med tanter och ytterligare en äldre man, som mötte mig och G blev väldigt glad att se mig. Vi fick sätta oss vid sidan och prata en stund själva, innan det bjöds på fika, med hembakade bullar, som G hade knådat degen till. Det var lite sorgligt på ett sätt, men också härligt att se att det fortfarande fanns något i de pliriga ögonen. Det en gång svarta håret, var nu alldeles vitt. Skämten fanns kvar och han berättade om min första skoldag för de andra, när jag inte ville gå till skolan och han fick ryta i lite extra. Det gick lite långsammare, både i stegen och pratet, men det funkade. Han sa också att jag behöver inte vara rädd för att bli gammal, för de kommer och hämtar en och fixar så det blir bra. Låter ju skönt. Nu kan jag lägga en god gärning till dagens handlingar och sova gott.