Det värsta har lagt sig...

Det blir lite turbulens i huvudet och kroppen, när man får ett sådant besked slängt i ansiktet. En människa som alltid funnits där, bara försvinner, i detta fallet, tynar bort. Mycket märkligt. Några elaka jävla celler som får för sig att gå samman och kriga mot alla de andra. Dumma as!
Om man ska plocka upp ironin i det hela, så känns det ju extra förvillande, att människan i fråga jobbat med hälsa i hela sitt vuxna liv. Sålt välgörande piller till var och varannan Boråsare, tagit hand om sig själv på bästa sätt och varit skrattet självt. Mycket märkligt. Men vi rår inte på naturen, hur vi än gärna vill och kämpar. Den har sin egna plan om hur allt ska bli och hur det ska ske. Bara för att ta ett exempel, så håller våra fina stränder, runtom i världen, på att sakta bli mindre och mindre. Orsaken är att vi byggt betongmurar för att skydda oss mot vattnet och dess krafter. Så i stället för att stranden normalt ändrar sig själv med tidvattnet och årstidernas hjälp, så gräver vattnet sakta bort bit för bit av stranden, på grund av att sanden inte har någonstans att ta vägen, det står en betongmur i vägen. Fasen så dumt. Den thailändska stranden blev en stor del av L`s liv, i alla fall de senaste 6-7 åren. Han njöt av friheten som pensionär, den dagliga simturen och de många festerna, tillsammans med befolkningen och andra "lyxpensionärer". För varje sådan här händelse blir jag påmind om att livet inte är för givet. Du måste själv göra det, ditt liv. Det går inte att skydda sig från de faror som lurar runt knuten, men du kan bli mer förberedd om du använder insidan av både huvud och hjärta. Idag är en dag, imorgon är en annan, gör något bra av de du får, slösa inte på minuterna, sug på varje sekund och lev. Ta kraften från de minnen som blir kvar av människor som min morbror. Vill du ha en rosa skjorta på dig, så ta det. Den klär dig, den skyddar dig och gör dig till DU.