Livet som Blom

Ibland blir jag arg. Det är inte så ofta, men ibland händer det att jag rynkar ögonbrynen och får lite annan attityd. Läste om Måns Z idag på morgonen. Han blev rejält påhoppad, då en bild som han lagt ut, kanske visade att han hade fötterna på ett visst lands flagga. Han låg på en soffa, antingen efter eller inför sitt uppträdande och hade även lagt upp fötterna. Färgerna på tyget, i en liten del av bilden, liknade ett lands flagga och landsmän blev rosenrasande över detta "tilltag". Även dödshot fanns med bland de över tretusen kommentarerna. Sånt här gör mig upprörd. Hur kan de spåra ur för något de inte vet stämmer till hundra procent? Är det en flagga eller kan det vara en jacka, halsduk, sofftyg eller en tröja? Han valde ändå att ta bort bilden från Instagram, men detta slogs upp rejält på nyhetssidorna. Att folk spårar ur så över något de inte ens vet stämmer. De ser något de tror är deras flagga. Och vad spelar det för roll i så fall. Det är väl en otrolig röra p...

Knappt har blommorna vissnat efter förra bedrövelsen, då min kära morbror lämnade jordelivet, innan det var dags för ytterligare en begravning. Igår kväll kändes det som jag varit på ett träningspass och jag somnade på en minut och sov hårt och djupt hela natten. Vi tog farväl av Rolf. För bara ett par veckor sedan hälsade jag på och då pratade vi om lite av varje. Jag hann berätta att vi skulle stå på torget i år igen och att mina barn var duktiga på jobbet och i skolan. Han hade många nya idéer fast han låg i soffan och var väldigt svag, men ändå klar i skallen. Det var sådan han var. Alltid nya grejer på gång och alltid olika möten med människor som han hjälpte med diverse uppdrag. Dock tog han dåligt betalt, men fick ändå massor tillbaka. Han gav av sig själv och sina erfarenheter och sunda förnuft. Utan honom hade jag inte klarat mig så bra de första åren med min verksamhet. Han tipsade och jag fick kontakter som jag kunde använda mig av för att bygga upp firman. Nästan varje gå...

Det är ofta en speciell och förväntansfull känsla när man kommer till en ny plats. Första gången jag klev in byggnaden på Regementet så var det med den känslan. Jag hade bränt broarna bakom mig som det poetisk heter. Det var bara att köra på och lita på min egen visdom. Det funkade bra. Nu är det istället lite vemodigt att gå upp för dessa trappor. Sista juni lämnar jag mitt rum och gör slag i saken och fokuserar allt på ett ställe, Kinna. Jag bränner broar en gång till, men det ger  extra eld i baken. Jag kommer bygga nya. Det känns som att hela tiden vara på väg och frågan kan vara, vart? Mot utveckling och framgång. Mot nya utmaningar. Det kommer bli bra.

Många gånger kämpar vi med samma sak utan att få något resultat. Vi provar och provar, hur vi än gör så händer inget. Problemet är ofta att vi gör för mycket. Överdrivet arbete nästan i motvind. Kan vi dra oss tillbaka bara lite grand, så sker saker och ting nästan av sig själv. Ni känner väl till historien om paret som försöker få barn. De kämpar och kämpar, men det händer inget. Till slut ger de upp och adopterar. När detta är faktum och mamman kapitulerar, så händer det grejer i naturen. Efter en tid kan man möta paret och då med ett litet barn i handen och en stor gravidmage. Acceptera - och ge upp. Ge upp - för att vinna.

Det verkar som de flesta människor delar in sina liv i perioder och pensionen är en del som för många innebär lugn och vila, men samtidigt en period av en massa grejer man inte har hunnit med under de första två tredjedelarna av livet. Just nu skulle jag vilja vara pensionär. Ingen gnällig sur sådan, utan en som gör precis det som faller in och inget annat. Hur ska jag kunna göra det nu? Jag har så många idéer på min agenda och alla innefattar ett antal timmars jobb. Då menar jag ett aaantal timmar och inte bara en förmiddag eller två. Hur länge lever man egentligen? 100 år eller rent av längre? Hoppas på längre, så klart. Hur ska jag annars hinna med böckerna jag vill skriva, låtarna jag vill komponera, resorna jag vill göra, människorna jag vill träffa, vännerna jag önskar, konserterna jag vill genomföra och även se och allt det andra som pockar på. Det är den där starka och vitala ungdomspensionären som måste vakna upp och sträcka på kroppen för att nå de där höjderna av ...

En riktig artist är folkkär och en människa att se upp till. Dels för framgången, men också för att personen kan uträtta bra saker på grund av sitt namn, engagemang och The spirit. Det är inte gjort i en handvändning att ta sig upp till toppen och få bra rykte och sälja skivor. Alla kan tjäna pengar på musiken, men inte alla kan hantera de små guldmynten. Unga människor får beröm och har en utsida som inte alltid stämmer med insidan. Anton Ewald satte sin karriär på spel för några veckor sedan och nu var det dags för Linus Svenning. Dåliga ursäkter kommer ur deras sånghål och skammen lägger sig över deras axlar som en våt filt. Tråkigt och tragiskt. Jag är också artist på sätt och vis. Spelar ute och underhåller människor. Jag har tagit en öl eller två i samband med uppträdanden...

Det var väl gott att äntligen få sitta i solen och känna hur det bränner i skinnet. Känslan av sol i ansiktet, senare på kvällen är trevlig. Att dessutom avsmaka grillat kött till kvällsmat går inte av för hackor. Ett halvt glas rödvin fick sällskapa med maten. Förra fredagen började en av mina favoritserier igen. Mord i paradiset. Den är fantastisk. Lurig, klurig och med härliga karaktärer. Allt i en miljö som får en att rysa i kroppen och längta till en annan del av världen. Igår kollade jag fredagens avsnitt, sittandes i soffan med mobilen strategiskt placerad för bästa upplevelse. Lurar i öronen och en chokladbit tillhands. Njutning. Idag blev det ganska tidig morgon. God frukost och en titt på termometern som redan vid åtta, visade just åtta grader. Nu är det altanen som gäller. Något disigt  men underbar v...