Jaja, bajsa du...

Bengtsson hade bott i samma hus i mer än tio år. När han flyttade in, hade han den finaste gräsmattan man kan tänka sig. Inget ogräs, bara en och annan liten maskros, men de fick vara kvar på grund av sin vackra färg. Inte heller några skadedjur, som sork eller annat fanns. Allt eftersom åren gick blev mattan sämre och sämre. Den vissnade och blev brun och en del ogräs började komma. Bengtsson förstod ingenting och åkte som vanligt iväg då och då och kunde vara borta i veckor utan att komma hem. Han blev lika besviken varje gång han kom hem och såg hur gräsmattan såg alltmer ledsen ut. När Bengtsson var borta, passade Olsson på att smyga förbi och vattna lite och strö ut lite nya gräsfrön, här och där. Detta märkte inte Bengtsson, trots att han gick en inspektionsrunda varje gång han var hemma. På vissa ställen blev mattan grön igen. I all besvikelse bestämde sig Bengtsson för att sälja huset och vem stod först i kön, jo Olsson. Efter ett tag var gräsmattan som ny igen. Grön och fin och med en massa insekter som flög runt och trivdes. Maskrosorna var gulare än någonsin. Olsson gick varje dag ut och satt på gräset och fikade, han klippte och vattnade och grannarna blev glada och stannade och berömde honom för den fina gräsmattan. Bengtsson hade hört ryktena om gräsmattan som nu fått liv igen. Han blev förbaskad och trots att han bodde en bit ifrån nu, så tog han sin cykel om natten och satte sig och bajsade på Olssons tomt. Han pratade också med grannarna och sa att det luktade skit från Olssons tomt och sa att han nog inte tvättar sig så ofta. Detta hade ju Bengtsson inte en aning om. Några grannar blev så klart förargade på doften och trodde mer på Bengtsson. Trots allt detta var gräsmattan i ståtligt skick och växte så det knakade. Bengtsson gjorde allt för att sabotera och fortsatte att göra sina behov på gräset. Han blev mer och mer förbaskad för varje dag och hatade Olsson över allt annat. Olsson hade full koll och pratade som vanligt och vänligt med sina grannar. Han var väl medveten om att Bengtsson "gödslade" hans gräsmatta och just därför var den så grön och fin. Så ju mer Bengtsson trodde han förstörde, desto mer förstörde han för sig själv och blev mer bitter för varje dag. Nu hade också hans nya gräsmatta börjat tröttna. Den blev torrare och brunare allt eftersom tiden gick, för Bengtsson brydde ju sig inte om den, heller, utan bara sig själv och att göra livet surt för andra.