Det är livet som pågår...

En lugn morgon vid frukostbordet och en titt ut genom fönstret, gjorde att mungiporna drogs lite mer uppåt. Inget regn och lugn och ro. Sen ringde telefonen och vi fick en inbjudan till far. Det är alltid trevligt. Det var ett tag sedan vi sågs, trots att vi bara bor två mil från varandra, men det har sin förklaring. Han är en en eftertraktad föreläsare och kurshållare, så han har haft fullt upp, helt enkelt. Jag kan ärligt säga att så är fallet för mig också. Väl på plats, bjöds vi på en god lunch, med allt från sill, sillsallad, bröd, Jansons till köttbullar och potatismos med morötter. Till dessert blev det tomtegröt, smaskens. Man behöver inte gå hungrig därifrån. Under lunchen och kaffet, berättade far en massa historier, om allt mellan himmel och jord. Det är mest jord, om man säger så, för det är sant och egna erfarenheter. Speciella möten och patienthistorier och hur livet kan bli och te sig, beroende på vilka människor man träffar på och hur man svarar på olika frågor. Man sitter och bara lyssnar och tar in varje ord. Jag såg på mina barn hur de lyssnade och blev inspirerade och det värdesätter jag. Jag fick till och med reda på att det går rykten om mig i skogarna, som duktig terapeut och det tror jag far gillar, precis som jag. Till kaffet kom det ännu fler historier, innan vi till slut blev tvungna att åka hem igen, då barnen hade ett tåg att passa. I bilen på väg mot stan, kände jag att energin var hög och det gör gott under många veckor. Med ett leende på läpparna och en känsla av den där berömda julefriden i hjärtat, kramade jag om mina fina barn på stationen, innan de gick ut på perrongen. Jag kan bara konstatera att jag har det otroligt bra och att livet är det som pågår, här och nu.