Hej då, Lars...

Så kom dagen, då det var dags att ta farväl av en fin människa. Det har varit en lugn dag, men jag har känt en liten anspänning i skallen ändå. Det vore väl konstigt om det inte kändes, då banden till min morbror alltid har varit speciella och starka. Det var massor med folk i kyrkan och det tror jag var till glädje för oss alla närstående och framför allt för huvudpersonen. Skön jazztrumpet strömmade ur högtalarna och den ena jazzlegenden efter den andre kom och hälsade på i rummet. Jag tror att Lars log där han låg och bara njöt av närvaron av oss alla och dessa storheter. Njöt av all den kärlek som omfamnade honom där i det stora rummet. Han var där, det kändes. På ett härligt sätt ledsagades vi genom ceremonin och det var ljust och fint. Han hade planerat det så. Återigen fick vi alla ta del av den omtänksamhet och den värme som han alltid omgav sig med. Tårarna rann nedför kinderna, men de var  uppblandade med glädje och en lättnad och jag log flera gånger när de olika låtarna spelades upp. Japp, det här är Lars :) Sammankomsten efteråt fortsatte i glädjens tecken. Det var inte stelt och tyst och konstigt. Det var varmt, ljust och mjukt. Jazzmusiken smög omkring i lokalen och jag tror Lars också smög omkring och tjuvlyssnade med ett leende, gav oss en klapp på axeln eller kinden, var och en. Jag kunde nästan se honom stå och hänga där mot flygeln, med ett glas vin och ett gött leende och säga till var och en som kom fram; "Har du det bra? Visst är det go´stämning, va´! Det är så det ska vara, eller hur, man ska leva ordentligt."
Tack för alla musiktips och goda råd. (Vad tror ni jag hade för skjorta på mig idag? Rosa, så klart!)