Det fanns ju så mycket kvar...
Förluster av olika slag, känns i bröstet. Jag minns en undulat jag hade när jag var liten. Han hette Pelle och hade de där fina färgerna, ni vet. Nu kanske jag inte var så intresserad egentligen, men det var mysigt med en pippi. När den däremot skulle lämna oss, var det annat ljud i skällan. Då blir man ledsen.
När det gäller människor som försvinner, så är det så klart värre. Riktigt jävligt, kan det vara. Ofta tycker jag att man pratar om omständigheterna, kring bortgången. Det blir mycket varför och det ska vara någons fel och så vidare. När min fina mormor gick bort, så förstod jag inte riktigt vad det var som hände. I ett svagt ögonblick hörde jag ordet sjukdom eller om det till och med var cancer. Mormor var ju aldrig sjuk och var hon det, så var det förkylning, då hennes näsa blev alldeles röd. Nu kunde hon knappt stå på benen, somnade till, när hon pratade i telefon, konstigt och hemskt. Min underbara morfar gick bort några år efter. Inte av sjukdom, utan av saknad och sorg.
Livet består av glädje och sorg. Så är det och på något sätt, så sköter allting sig själv.
Min kära morbror, som lämnade oss alla, bara för någon vecka sedan, gjorde det med hedern i behåll. Det fanns sjukdom, men som jag förstår, så accepterade han den och tog sedan vara på varje sekund som fanns kvar. Jag hittade en bild igår och där ser man att det fanns mycket mer kvar. Så jävla mycket mer. Han var alltid cool och det var han in i det sista. I lugn och ro planerade han och informerade alla berörda om att det nu var dags att dra vidare. Han är fortfarande cool, för alltid.
När det gäller människor som försvinner, så är det så klart värre. Riktigt jävligt, kan det vara. Ofta tycker jag att man pratar om omständigheterna, kring bortgången. Det blir mycket varför och det ska vara någons fel och så vidare. När min fina mormor gick bort, så förstod jag inte riktigt vad det var som hände. I ett svagt ögonblick hörde jag ordet sjukdom eller om det till och med var cancer. Mormor var ju aldrig sjuk och var hon det, så var det förkylning, då hennes näsa blev alldeles röd. Nu kunde hon knappt stå på benen, somnade till, när hon pratade i telefon, konstigt och hemskt. Min underbara morfar gick bort några år efter. Inte av sjukdom, utan av saknad och sorg.
Livet består av glädje och sorg. Så är det och på något sätt, så sköter allting sig själv.
Min kära morbror, som lämnade oss alla, bara för någon vecka sedan, gjorde det med hedern i behåll. Det fanns sjukdom, men som jag förstår, så accepterade han den och tog sedan vara på varje sekund som fanns kvar. Jag hittade en bild igår och där ser man att det fanns mycket mer kvar. Så jävla mycket mer. Han var alltid cool och det var han in i det sista. I lugn och ro planerade han och informerade alla berörda om att det nu var dags att dra vidare. Han är fortfarande cool, för alltid.
 |
| Morbror Lars, min födelsedag 2010 och så klart i rosa skjorta :) |
Kommentarer
Skicka en kommentar