Det fanns en tid...

Det var höst, precis som nu och jag var på väg hem från skolan. Gulnade blad och löv låg på backen och asfalten var en aning våt. Skolväskan var lätt och det enda som låg i den var ett par gamla papper och en matteläxa. Ganska onödigt att ta hem den, för det blir inte rätt ändå, hur jag än gör. Det känns bra idag och det kan bero på att jag klarat mig hela dagen, från att bli knuffad eller retad. Fotbollsplanen jag går förbi, ligger öde och löpspåret som går alldeles intill är täckt med löv i olika nyanser. Livsfarligt att springa där nu. Väl hemma är det lugnt och stilla. Slår mig ner på sängen och tittar på mina grejer som står i den gula hyllan. Utanför fönstret kvittrar en och annan fågel. Timmarna går och snart är vi samlade, hela familjen, ja, vi tre. Kaffebryggaren slås på och Expressen prasslar mellan två händer. Det dukas fram lite fika. Några bullar, havrekakor och finska pinnar. Jag dricker läsk. Det är en speciell känsla, mysigt, inga bekymmer, inte direkt. Påtåren fylls i kopparna och jag häller upp det sista ur flaskan. Letar ibland efter den känslan. Just precis den, men den är svår att finna.