Mikael Persbrandt

som Hamilton...ja det funkar väl. Ärrat stenansikte och med den karakteristiska, lite raspiga rösten. Superkropp...nja, det vet jag inte. Han var ju mest påklädd hela filmen, en jävla massa kläder dessutom och då blir man ju stor. Annars är det rätt trevligt med bio när höstrusket viner utanför. Det är ju för väl att stolarna är så bekväma, så en film på 2,5 timme orkar man ju med. Nu var ju Hamilton bara 1,30, men ändå. Biogodis hade varit bortkastat, då mina händer föredrog andra sötsaker...
Sällskapet är ju ändå det väsentliga, hur man än vrider och vänder på det. Filmen går ju att hyra sen om man skulle missa för mycket. Så, där i biomörkret med motsatsen till ärrat stenansikte och så långt ifrån raspiga röster man kan komma, tillbringades kvällen. Dock fanns/finns det en likhet...superkroppen ;)


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Lunch med Ledin också...

Den nakna kocken

Ta iiii