Hur bra är det, egentligen...?

Det kan man fråga sig. Jag blir lite smått irriterad på en del människor när det kommer till självkritik och insikt. Jag är väldigt självkritisk, trots att det förekommer beröm i olika sammanhang. Gitarrist vill jag inte kalla mig, men även där har jag fått lovord och det är klart man tackar för. Jag släpper sällan ifrån mig något som inte är bra. Vid vissa tillfällen har det tyvärr blivit så, men det har alltid gått att reparera i efterhand. Det gäller att tänka ett steg längre. Jag ser folk som kämpar med saker de inte riktigt behärskar och det är synd, borde finnas annat att lägga den tiden och energin på. Pratar om musik nu, det är det jag kan. De pratar vitt och brett om olika projekt och när det väl blir lyssningsbart, så undrar i alla fall jag, om det inte varit bättre att låta bli. Det konstiga i sammanhanget är att de alltid lyckas uppmärksammas av media. Kan det bero på deras undergivna sätt, tycka-synd-om-mig-lite-grand-kanske-sätt. Jag blir lika förundrad varje gång det sker. Är uppmärksamheten i sig, mer värd, än själva resultatet? Musiken haltar, sång som inte borde kallas sång, texter som bara är, ingen rytm, inspelningsmässigt är det helt platt, ingenting och ändå blir de tio närmaste vännerna imponerade. Märkligt. Vad krävs för att säga som det är? Eller är de tondöva hela högen? Tack och lov att jag har hörseln i behåll och ett gott musiköra, så folk kan få njuta av musik mellan varven.