Det jag inte trodde fanns...

I mörkret, ensam, nedtryckt i skorna, men ändå huvudet strax ovanför ytan. Hur det nu går till? Måste vara lågvatten då...
I alla fall, så tänkte jag att det här är inte särskilt kul. Till slut hamnar man i någon sorts lunk och accepterar situationen som den är. Det är inte bra. Då gäller det att ta tag i sin krage och lyfta riktigt jävla hårt, så man kommer ur gyttjepölen. Det är inte lätt, utan snarare väldigt tungt. Har du försökt lyfta en helt avslappnad person någon gång, så vet du. Så kommer det en dag när saker och ting förändras. När det börjat ljusna lite på horisonten och ögonen har börjat se och också förstå vad de ser. Ansiktet är bekant från några bilder på Facebook, leendet värmer så det hettar i ansiktet och ögonen är som tagna ur en Disneyfilm, ni vet när hela landskapet speglar sig i dem och små stjärnor, liksom kommer ur dem och glittrar och far iväg mot himlen. Tacksamheten, över att just denna person vill vara med dig, går inte att beskriva. Kom in, sitt ner och gå aldrig igen, var nog första tysta reaktionen. Detta uppmärksammades av den andra hjärnan och så tog sagan sin början. Och ni vet väl hur dessa sagor brukar sluta...