Jag funderar lite...

på två olika världar. FB och verkligheten. Det räckte med några minuter nyss, så började tankarna snurra. Det var ett inlägg någon gillat, om en kille som varit på ett gym och i slutet av berättelsen visar det sig att killen, som fått hjälp av den som skrivit inlägget, hade Down´s. Det är inget fel i att berätta sådana här saker och verkligen inget fel att hjälpa till, vem det än är. Det jag funderar/reagerar på, är alla dessa fantastiska berättelser och hur fina alla är och hjälpsamma i alla lägen. Vi ska dela inlägg som handlar om försvunna barn, cancersjuka barn och vuxna, klicka på bilden om barnet ser ensamt ut och du skulle vilja hjälpa. Gilla om du har en förälder som slår dig eller dricker. Hjälper dessa klick och delningar? Hur många av de som klickar gilla på en bild, med en hemlös, tiggande man/kvinna, stannar på stan och ger en slant till den dragspelande pojken i hörnet vid Stora Torget i t.ex. Borås? Välkomnar vi "säljaren" i telefonen, som samlar in pengar till någon av alla cancerfonder som finns? Anammar vi citat från någon "som vet" och sänder det vidare för att det gör någon skillnad?
Jag retar mig inte på detta, utan bara funderar på hur verkligheten ser ut. Det är lätt att sitta bakom skärmen och "engagera" sig, men det blir bara ord. De som väljer att blotta sin besvikelse över andra, som gjort dem illa på något sätt, förstår jag inte alls. Det kan stå "ni som inte gillar mig bla, bla, bla, den som pratar skit om mig ska få, jag är så jävla besviken på den som anmält mig, osv". Är alla ensamma och verkligen inte har någon att prata med om det här? Det är ju för sorgligt i så fall. Det blir lite mycket bara och den verklighet som borde vara där, var är den?