Rolling grus...

Ännu en kanondag flöt förbi igår. Med påhälsning av min moster, där det ingick fika med tårta och julklappsutdelning, mycket trevligt. Sen var det lite allmänt fix och en timmes jobb och vid halv sex knackade det på dörren, i bästa tomtestil och en sötis stod i hallen. Vi ordnade mat och smuttade på gott vin och hamnade i tv-soffan. Härligt. Klockan blev tio och älsklingens ögonlock började bli tunga. Hon fick vila i mitt knä medan jag slötittade på konserten med Rolling Stones. Hon hängde med ett par låtar innan det snusade gott i knät. Jag har nästan läst klart biografin om Keith och det är en bra bok, spännande att få lite inblick. I boken framstår, framställer han sig själv som en gitarrhjälte och rabblar en massa om olika ackord och öppna stämningar, mm. När jag såg den stackarn igår på tv, undrar jag verkligen. De soloprestationer han genomförde, under den en och en halv timme jag såg, var ju bedrövliga. Han gick runt och lallade, slappt spelande på gitarren och jag fick nästan pinsamma rysningar när han skulle till att "sola". Säger nog som många "tyckare" att det kanske är dags att lägga ner. Helt plötsligt fick jag mig själv att framstå som en hyfsad gitarrist och mådde rätt gött av det.