Blev ju bra till slut, ändå.

Ett litet avsnitt från min bok, Midsommarprinsen.

Trots att det fortfarande är januari så är det inte riktigt vinterkallt. Det är mest slaskigt och en del dagar duggregnar det. Sista lektionen för dagen är teckning och när vi kommer ut på skolgården igen för att gå hemåt så möts jag av Christer och Peter.

Jag stannar till och vänder mig om för at se om John kommer efter. Vi ska ju hitta på något idag. Han syns inte till så jag börjar sakta gå och tänker att han kommer nog snart.

”Vart ska du då?” undrar Peter när han ställer sig mitt framför mig och blockerar min väg.

”Jag ska gå hem.” svarar jag och vänder mig om igen för att kolla vart John tagit vägen.

”Varför vänder du dig om när jag pratar med dig?”

”Jag skulle bara…”

”Du ska ingenting.”

Christer står en bit ifrån och ler ett leende som är allt annat än vänligt.

Rätt var det är så rycker Christer av mig mössan och kastar den till Peter som fångar den med en hand.

”Men lägg av nu”, säger jag och försöker ta tillbaka den.

Peter kastar tillbaka mössan till Christer, och så håller de på så en stund tills Peter tappar den. Den landar en bit bort och rakt i en vattenpöl.

Christer springer fram och hämtar den och går fram mot mig. Jag hinner knappt reagera innan jag får den blöta mössan rakt i ansiktet.

”Mitt i prick, Christer.”

Det svider i ansiktet och jag torkar mig så gott det går med ena vanten och känner att klumpen i halsen är på väg igen.

De båda killarna springer skrattande iväg och när jag vänder mig om igen så är skolgården helt öde. John syns inte till och jag torkar näsan och går med tunga steg hemåt, ensam. Det börjar bli lite jobbigt det här. Det verkar alltid hända något när jag är i närheten och att spela teater när jag kommer hem har blivit en vana. Skolan är alltid bra och alla är snälla och jag trivs jättebra.

Det är bara det att känslan av att vara en idiot växer sig allt starkare för varje dag som går och planerna på att stanna hemma en hel dag börjar ta form. När jag passerar Johns hus ser jag honom i ett av fönstren, men när han får syn på mig så vänder han bort ansiktet och går därifrån. Vägen hem är väldigt lång idag och väskan väger ett ton. Det börjar bli kallt om öronen, men mössan går ju inte att ha på sig. Den ligger i väskan alldeles genomblöt. Till slut kommer jag hem och slänger väskan på golvet i hallen och hänger både mössan och vantarna på elementet. Det är ingen hemma som vanligt.

Jag plockar fram lite kräm och mjölk som finns i kylen och sätter mig i köket och äter. Jag sitter och funderar på hur min dag har varit eller rättare sagt hur jag vill att den ska ha varit för att kunna berätta för mamma när hon kommer hem. Mamma tror på allt jag berättar, så jag måste ljuga väldigt bra, men om det ska hålla på så här så kommer väl min fantasi att tryta till slut och då spricker min fantastiska världsbubbla. Jag tittar på väggklockan och den visar kvart över två. Alltså mer än två timmar kvar tills mamma och Erik kommer hem. Jag har ingen lust att göra någonting. Jag och John skulle ju hittat på något idag, men han bara försvann. Jag plockar undan efter mig och ställer in tallriken och skeden i diskmaskinen. Krämen och mjölken åker in i kylen. Jag går in på mitt rum och plockar fram en serietidning och sätter mig i sängen. Tankarna snurrar samtidigt som jag läser och till slut bläddrar jag bara i tidningen utan att fatta ett smack. Jag slår ihop den och kastar den på golvet. Jävla tidning, tänker jag högt för mig själv. Eftermiddagen går mot kväll och vi sitter i köket och äter middag. Det är ganska tyst kring bordet och jag koncentrerar mig bara på att äta.

”Hur har det varit i skolan idag Theo?” undrar mamma mellan två tuggor.

”Bra”, svarar jag och stirrar ned i tallriken som om spagettin och köttfärssåsen hade hotat mig.