Blev ju bra till slut, ändå.
Ett litet avsnitt från min bok, Midsommarprinsen.
Trots
att det fortfarande är januari så är det inte riktigt vinterkallt. Det är mest
slaskigt och en del dagar duggregnar det. Sista lektionen för dagen är teckning
och när vi kommer ut på skolgården igen för att gå hemåt så möts jag av
Christer och Peter.
Jag
stannar till och vänder mig om för at se om John kommer efter. Vi ska ju hitta
på något idag. Han syns inte till så jag börjar sakta gå och tänker att han
kommer nog snart.
”Vart
ska du då?” undrar Peter när han ställer sig mitt framför mig och blockerar min
väg.
”Jag
ska gå hem.” svarar jag och vänder mig om igen för att kolla vart John tagit
vägen.
”Varför
vänder du dig om när jag pratar med dig?”
”Jag
skulle bara…”
”Du
ska ingenting.”
Christer
står en bit ifrån och ler ett leende som är allt annat än vänligt.
Rätt
var det är så rycker Christer av mig mössan och kastar den till Peter som
fångar den med en hand.
”Men
lägg av nu”, säger jag och försöker ta tillbaka den.
Peter
kastar tillbaka mössan till Christer, och så håller de på så en stund tills
Peter tappar den. Den landar en bit bort och rakt i en vattenpöl.
Christer
springer fram och hämtar den och går fram mot mig. Jag hinner knappt reagera
innan jag får den blöta mössan rakt i ansiktet.
”Mitt
i prick, Christer.”
Det
svider i ansiktet och jag torkar mig så gott det går med ena vanten och känner
att klumpen i halsen är på väg igen.
De
båda killarna springer skrattande iväg och när jag vänder mig om igen så är
skolgården helt öde. John syns inte till och jag torkar näsan och går med tunga
steg hemåt, ensam. Det börjar bli lite jobbigt det här. Det verkar alltid hända
något när jag är i närheten och att spela teater när jag kommer hem har blivit
en vana. Skolan är alltid bra och alla är snälla och jag trivs jättebra.
Det
är bara det att känslan av att vara en idiot växer sig allt starkare för varje
dag som går och planerna på att stanna hemma en hel dag börjar ta form. När jag
passerar Johns hus ser jag honom i ett av fönstren, men när han får syn på mig
så vänder han bort ansiktet och går därifrån. Vägen hem är väldigt lång idag
och väskan väger ett ton. Det börjar bli kallt om öronen, men mössan går ju
inte att ha på sig. Den ligger i väskan alldeles genomblöt. Till slut kommer
jag hem och slänger väskan på golvet i hallen och hänger både mössan och
vantarna på elementet. Det är ingen hemma som vanligt.
Jag
plockar fram lite kräm och mjölk som finns i kylen och sätter mig i köket och
äter. Jag sitter och funderar på hur min dag har varit eller rättare sagt hur
jag vill att den ska ha varit för att kunna berätta för mamma när hon kommer
hem. Mamma tror på allt jag berättar, så jag måste ljuga väldigt bra, men om
det ska hålla på så här så kommer väl min fantasi att tryta till slut och då spricker
min fantastiska världsbubbla. Jag tittar på väggklockan och den visar kvart
över två. Alltså mer än två timmar kvar tills mamma och Erik kommer hem. Jag
har ingen lust att göra någonting. Jag och John skulle ju hittat på något idag,
men han bara försvann. Jag plockar undan efter mig och ställer in tallriken och
skeden i diskmaskinen. Krämen och mjölken åker in i kylen. Jag går in på mitt
rum och plockar fram en serietidning och sätter mig i sängen. Tankarna snurrar
samtidigt som jag läser och till slut bläddrar jag bara i tidningen utan att
fatta ett smack. Jag slår ihop den och kastar den på golvet. Jävla tidning,
tänker jag högt för mig själv. Eftermiddagen går mot kväll och vi sitter i
köket och äter middag. Det är ganska tyst kring bordet och jag koncentrerar mig
bara på att äta.
”Hur
har det varit i skolan idag Theo?” undrar mamma mellan två tuggor.
”Bra”,
svarar jag och stirrar ned i tallriken som om spagettin och köttfärssåsen hade
hotat mig.
usch och fy... klump i magen!
SvaraRadera