Enkelt liv?

Det önskar man sig nog för det mesta. Att saker och ting bara ska flyta på, så smärtfritt som möjligt. Nu är ju verkligheten en annan, tyvärr. Det är klart att livet kan vara enkelt och härligt, men vi är ju många som ska samsas om både det ena och det andra, så rätt var det är så stöter vi på patrull. Det bästa vore väl att leva ensam kanske. Eller är det verkligen en lösning? Vi är ju gjorda för att vara två, sedan på vilket sätt är inte så noga, men för att överleva så måste man ha kärlek och närhet.
Det funkar inte alltid att vara två heller. Vissa religioner är inte så dumma, då de utser en brud eller brudgum, redan vid födseln i stort sett. Då vet man vem man ska leva med. Jag tror dock inte att det är helt smärtfritt heller. Tvång är aldrig bra. Men vi som valt person att leva med då? Eller valt och valt, det blev så, med hjälp av kärleken. Varför funkar inte det? Jag har själv skiljt mig och såg vid det tillfället min fru som en stor idiot. Varför blev det så? Intresset försvann... och när det försvann så stod det en ny intressent och väntade på att få ta vid. Låter ju för jävligt. Jag kan säga att man lär sig utmed vägen, att ta vara på livet. Nu är jag med om samma sak igen, men nu är det Jag som är en idiot...
Jag tror faktiskt att vi gör det svårare än vi behöver. Det är för många referenser hit och dit, så man vågar knappt fisa, utan att tänka på eventuella konsekvenser. Vi måste göra som alla andra och det stämmer inte in i Alla liv, vi är unika och fungerar olika. Skit i grannen. Det enkla är det svåra, men det är det jag kommer leva efter i fortsättningen. Så när Marie då dök upp, den mest okomplicerade människan, enligt mig, då slog gonggongen ordentligt, dimman lättade, vägen nyasfalterad, spikrak och vid kanten en stor skylt där det står, Lev!